Saigon, eller Ho Chi Min City som staden heter nu för tiden, är sliten fattig och grå. Vi möttes av ett myller av människor, mopeder och bilar. Som om någon hade tvingat ut folkmassor på gatorna för att delta i en märklig demonstration. Överallt fanns detta myller av rörelse, en grå massa på väg någonstans.
Oftast fick jag, som inte äter kött, äta friterad fisk med ris och lite till. I Vietnam kryddas inte riset med ”tvålkryddan” som i Indien. Därför var maten ätbar även om jag sällan under tiden i Vietnam var riktigt mätt. De övriga i resesällskapet verkade dock inte ha några problem med maten.
Första kvällen satt vi ute på en gård, åt i grupp. Såg en råtta, stor som underarm, som snabbt kilade omkring uppe på muren.
Dagen därpå såg vi gravstenar ute på risfälten. Fick veta att här begravdes de döda för andra gången. Efter en lång busstur ut ur staden var vi vid det mäktiga Mekongdeltat. Åkte i en liten båt på den bruna en gång krokodilrika floden. Steg av vid en fabrik där man tog tillvara allt som utgör en kokosnöt. Det vita kokosfettet, skalet, det trådlika nät som omger skalet. Besökte senare en enkel fabrik som tillverkade tegelsten. Under en kort cykeltur såg vi uppe i en lyktstolpe, i en kvadratmeterstor väv, en spindel stor som en hand.
Såg några hundar som jagade en gris. Och ett bananträd så som det ser om det inte förädlats. Knappa decimetern långa bananer på ett ganska intetsägande träd, och längst ut en stor röd blomma.
Tillbaka i staden såg vi många tusen ungdomar på mopeder. Kanske var de inte på väg någonstans? Försäljarna var lugnare än i Indien, inte det hysteriska ”hello – you must look”. Människorna log, tycks nästan lyckliga mitt i det grå myllret. I Vietnam är månen en skära som ligger ner.
På avstånd, på väg ut ur staden såg vi en kyrka med två ståtliga torn. Båda var prydda med hakors. Cao Dai måste vara världens yngsta religion, grundad 1920 med influenser från alla världens stora religioner. Bland helgonen finns inte bara Buddha, Jesus och Shiva men också Napoleon och Winston Churchill. Tyvärr hann vi inte besöka denna märliga kyrka.
Hoi Ann är en ganska liten och idyllisk stad. Efter en kort cykeltur var vi framme vid en strand som liknade stränderna i Goa. De små fiskebåtarna var perfekt cirkelformade, som stora djupa fat.
Tillbaks i den lilla men gamla staden Hoi Ann köpte vi en orangefärgad lampa gjord i tjockt rispapper.
Vi nådde staden Hue efter några timmars bussresa genom ett landskap som för några årtionden sedan bombades sönder och samman när USA krigade mot kommunismen. För ett otränat öga minner idag inte mycket om den tiden. Men guiden berättade om nervgifter och skador på arvsmassan även hos dem som befinner sig på flera generationers avstånd från kriget.
I Hue åkte vi cyklo, en trehjulig med två hjul framtill. Blev skjutsad genom staden, längs trånga gator med ett myllrande folkliv.
Tog en promenad utanför hotellet i en fattigt grå stad. I en liten affär frågar vi efter priset på en öl. Två US dollar. Det är mer än vad en öl kostar i Sverige, så det blir ingen affär. Men kanske borde man köpa några öl även till detta överpris, som en slags bistånd i detta fattiga land?
Fick veta lite mera om gravarna ute på fälten. Först begravs de döda i vanliga gravar. Tre, fyra, eller fem år senare gräver den äldsta sonen upp det som återstå. När benen tvättats rena från kött, senor och annat läggs de i benkistor, och det är dessa man ser ute på fälten. Det är ont om plats på kyrkogårdarna och kulturen förbjuder kremering, men tillåter att riset odlas tätt intill de dödas ben.
Flög mot Hanoi i norr, som ligger ganska gränsen till Kina.
Åkte djonk ut bland sockertoppsberg. Övernattade på djonken ute bland de små öarna. I hamnen där varifrån vi åkt fanns moderna nybyggda hotell, och i bakgrunden en imponerande bro av västerländskt snitt.
I en annan mindre båt – ut till ett grottsystem (Ha Long Bay) som förde tankarna till Indiana Jones.
I buss på väg in mot Hanoi stannade vi oplanerat vid en liten by. Såg hur de tillverkade rökelse, likkistor och några magra hundar som satt i en bur. Strax innan hade en hund fått halsen avskuren vid en stenkonstruktion där blodet fördes bort i en ränna. Efter att ha blivit flådd hade kroppen när vi kom dit lagts på elden, för att stekas lätt, för att sedan tvättas. I buren satt de andra hundarna och såg på. En av hundarna rörde sig i oroliga cirklar.
Gick med gruppen genom den lilla byn. Några bybor ville bjuda på te. En av dem undrade om vi var ryssar. Gick förbi en skola där barnen titta på oss, blygt och nyfiket. Vi lämnade byn och åkte vidare mot platsen från vilken vi skulle åka tåg den sista sträckan in till Hanoi. Gick förbi några gatustånd strax innan tågstationen där de sålde grillat hundkött. Man kunde köpa grillat hundhuvude och grillade tassar. Några i gruppen smakade och kunde berätta att köttet var sött och ganska segt.
På vägen in mot Hanoi såg vi i den täta trafiken vi en gris på rygg, med benen fastsurrade, på tvären på pakethållaren, på en moped. Jo grisen var vid liv, trots att den inte rörde sig. Kanske var den på väg för försäljning, eller till slakt.
Hanoi var en grå sjudande storstad. Kallare än Saigon i söder och på kvällen behöver man en tröja. På väg till avslutningsmiddagen går vi vilse en gång, två gånger. Till sist tar vi en taxi och inser hur fel vi kommit i den stora grå staden. Men vi hinner i tid till middagen och får för sista gången äta av den inhemska vietnamesiska maten som är så olik den svenska.
Thailand
Ön Koh Chang i Thailand, några timmars bussresa söder om den väldiga staden Bangkok, liknar ganska mycket en grekisk ö invaderad av turism. Seven eleven i varje gathörn, och turister som pratade svenska, engelska, ryska och tyska. Red vi på elefant och åkte på båtutflykt för att snorkla och se märkliga fiskar och koraller. På färjan in från fastlandet ser vi tydliga spår av globaliseringen, västerländska medelålders ölberusade män i sällskap med unga Vietnamesiska kvinnor.
Kambodja
Från turistön i Thailand på tredagars utflykt till Kambodja och den urgamla tempelstaden Angkor med det berömda templet Angkor Wat. Kambodja är det fattigaste land vi besökt, och ändå fungerade allt. Transporter, visum, gå före i kön vid passkontrollen, taxi hit och dit, bra restauranger. Väl omhändertagna bor vi på lyxhotell, kanske i finaste laget för sandal- och shortsturister, i den lilla staden Siem Reap. Kontrasterna är stora i Kambodja.
På vägen mot Siem Reap stannar vår chaufför (den fjärde eller femte på resan från Koh Chang, de verkar ha olika sträckor för olika chaufförer) vid en bilolycka. Den drog till sig en del folk, men ingen allvarligt skadad enligt chauffören – ”no one dead”.
Några bilder från tempelområdet
Innan vi åkte tillbaka till Koh Chang från Kambodja besöker vi Tonlé Sap, sydostasiens största sötvattenssjö som via ett komplicerat flodsystem står i förbindelse med Mekongdeltat i södra Vietnam. Ute på sjön i utflyktsbåten kör en mindre båt upp bredvid oss, en mindre syster och en bror. De vill sälja läsk på burk och vi köper var sin för en dollar styck. I en annan liten båt som kör upp vid vår sida finns en äldre kvinna och en ung flicka med en stor orm ringlande runt halsen.
Många människor bor vid stranden av sjön, det finns flytande skolor, kyrkor och hus i mängder. Enligt uppgift bor de längre upp i bergen under regnperioden, och det är många Vietnameser som bor i den här delen av Kambodja.
Tillbaka vid kajen ser vi en krokodilfarm, kolsvarta krokodiler med gapande käftar, blick stilla blottar de sina gula målhålor och sylvassa tänder. Förmodligen de använde farmen för att tillverka skor och väskor av skinnet.
Vägen tillbaka till Thailand är spikrak, ett streck genom ett platt landskap. Njuter av de sista dagarna på Koh Chang innan hemfärd…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar