Den första dagen i Liverpool var en söndag.
Vi promenerade i de ganska lyxiga shoppingkvarteren en bit från hamnen och upptäckte att svenska Clas Olson hade etablerat sig där.
På kvällen åt vi gott på en restaurang ner vid Albert Dock, nära där vi bodde. Området vid Albert Dock hade en gång i tiden varit ett av världens modernaste hamnområde. Lokalerna som nu är hotell hade då varit lagerutrymmen. Fartygen hade kunnat lasta av sina varor, utan omlastningar, med hjälp av en slags kranar, direkt in i de stora lagerutrymmena. En på sin tid revolutionerande teknik. Nu låg hotellen på rad, på några ställen fanns suvenirer butiker och ganska lyxiga restauranger. Det var renoverat och nästan överdrivet fint vid det gamla hamnområdet, med utsikt över floden Mersey som strax efter Liverpool försvinner ut i Irlänska sjön.
Måndag och dag nummer två i Liverpool.
Vi kunde från vårt hotellrums fönster på ganska nära håll se entrén till Beatlesmuseet. Varje gång vi drog undan gardinen kunde vi se turister som poserade framför ingången, de lät sig fotograferas av sina medresenärer. Beatlesmuseet är i Liverpool en turistattraktion av närmast religiösa mått. Under en promenad längs kajen vid Albert Dock upptäckte vi ytterligare ett museum, dock ett tillfälligt sådant, över en annan gigant inom musiken - Elvis.
Vi promenerade på stan. Lite som London, men lugnare. Som ett mera mänskligt London. Vi hittade till en jättelik katedral, alldeles för stor för halvmiljonstaden Liverpool. Den tycktes gammal, åldrad, men var faktiskt yngre än jag först trodde. Det jättelika tornet stod klart 1942, och katedralen invigdes 1978. I den lilla butiken inne i kyrkan såldes utöver vanliga kyrkoprylar även Beatles CD och muggar med Beatles motiv, så stora är de här i hemstaden Liverpool. Några dagar senare nämnde jag den jättelika katedralen för en taxichaufför. Han berättade att han som barn hade klättrat på utsidan av katedralen, som högst hade han kommit halvvägs upp längs det enorma kyrkotornet. Han berättade att på den tiden hade det funnits ett gravfält utanför katedralen. Taxichauffören berättade även att det fanns ett system av tunnlar under stan. När han varit barn hade det räckt med en lykta för att gå på upptäcktsfärd. Nu för tiden var man tvungen att köpa guidade turer.
Lite senare under dagen åkte vi i hiss upp i det 138 meter höga Radio City Tower. Där uppe hade vi en makalös utsikt över stan. Bland annat kunde vi se en märklig byggnad med vad som såg ut som en större skorsten i mitten. Min första tanke var en någon slags anläggning för förbränning av flis (?). Det visade sig dock att detta var Liverpool Metropolitan Cathedral, en katolsk katedral. Liverpoolborna kallar den ibland "Paddy's Wigwam", alltså Paddys indianhydda.
Under promenaden på stan upptäckte vi också - St Luke's Church, som gick under namnet "the bombed-out church". Den hade 1941 träffats av en brandbomb och var sedan dess en ruin. Taket var borta. Inne i kyrkolokalen, som nu alltså låg under bar himmel, växte gräs. Några konstnärer hade ställt ut sina tavlor där inne och pop-musik på ganska hög volym fyllde kyrkoruinen.
Senare på dagen åkte vi Yelow Duck Marine. Ett gammalt militärt fordon målat i gult som kunde färdas både på land och i havet. Först en rundtur på gatorna i Liverpool, som vi började känna igen vid det här laget. Sedan ner i vattnet vid hamnen, nära Albert Dock. Under den lilla turen i hamnen såg vi tre gamla segelskutor vid kajen. Alla byggda i Sverige runt år 1900.
Området vid hamnen, vid Albert Dock och andra Docks i närheten hade renoverats för cirka tjugo år sedan. Förvandlats från att vara ett övergivet, en gång modernt, hamnområde, till att bli ett modernt, nästan lite futuristiskt, hotell och restaurang område. Nära hotellet låg också en stor arena som lyckades locka internationellt kända artister. Vi hann också med att åka i Liverpool-weel. Ett pariserhjul som fanns några hundra meter från hotellet.
I Liverpool kunde man besöka slavmuseet. Där fick man veta mera om stadens viktiga roll i triangelhandeln (ca 1600 – 1850 talet). Slavar från Väst-Afrika forslades till Amerika, man tror det rörde sig om totalt cirka 35 000 slavtransporter över Atlanten. Timmer, spannmål, kött och fisk, guld, socker och sirap och andra handelsvaror forslades från Amerika till Storbritannien och Europa. Tyg, pärlor, spritdrycker och manufakturvaror av metall, glas etc. forslades till Västafrika.
Liverpool var också den hamn som många av de som utvandrade från Europa till Amerika avseglade ifrån. Man beräknar omkring nio miljoner människor passerade staden på sin väg västerut.
Två gånger hann jag med att äta fish & chips under dagarna i Liverpool. Lite som våra svenska fiskpinnar, men betydligt större och med en panering som var som ett skal kring fisken.
Järnvägen från Liverpool till grannstaden Manchester är världens äldsta. Linjen öppnades redan år 1830. Tågresan tog knappt en timma och under tiden hann vi se typiska engelska radhus, gröna ängar och en och annan kanal och några kanalbåtar.
Manchester kändes som en större stad än Liverpool. Där fanns tre busslinjer som var gratis. Första dagen hann vi bara med den lilafärgade.
Manchester var även det en stad som liknade London, men mindre, lugnare, trevligare. Där fanns spårvagnar. Gammalt och nytt var blandat om vartannat på ett ganska charmigt sätt. Manchester var en välstädat ren stad. Nästan som i Sverige.
Andra dagen åkte vi den gröna gratis linjen. Först till teknik museet. Där fanns gamla flygplan, ångmaskiner, ånglok med mera. Där fanns också mycket som hade samband med textilindustrin, Manchester har ju under långt tid varit ett centrum för framställning av tyger och textilier.
Under en promenad på stan kommer vi till en katedral. Man var i färd med att förbereda inför påskfirandet. Inne i katedralen såg vi en sjukvårdare som tog hand om en kvinna som råkat ut för något. Det speciella var att sjukvårdaren färdades med cykel. Under dagarna i Manchester såg vi flera gånger dessa cyklande sjukvårdare.
Ganska nära katedralen fanns ett pariserhjulet. När vi var som högst upp såg vi bergen som omgav stan. De var märkligt vita. Som klädda av glaciärer, eller snö?
Under turen i pariserhjulet berättar en inspelad röst att det var på just den här platsen som de som kallas Provisoriska IRA år 1996 sprängde en bomb på 1.5 ton. En varning hade gått ut innan och 200 skakades men ingen dog. Den inspelade rösten berättade att man kunde se att nästan alla byggnader runt det lilla torget där pariserhjulet fanns var nybyggda. Det berodde på att de hade raserats av den kraftiga bomben och måste byggas upp på nytt.
Manchester var en stad med en charmig blandning av gammal och nytt. Vi upptäckte ganska snart att stadskärna egentligen var ganska liten, och att det gick utmärkt att ta sig runt i de centrala delarna till fots.
Dagen därpå besökte People’s History Museum, på svenska skulle det nog ha kallats för arbetarrörelsens museum. Där fanns affischer, banderoller och annat som hade med arbetarrörelsens långa historia att göra. Man fick en tydlig bild av hur klasskampen sett ut och under vilka usla villkor många levt och arbetat förr i tiden. Det var ett intressant museum som var lätt att ta till sig.
Vi köpte, för två pund, ett nummer av The Big Issue in the North, en tidning som säljs av hemlösa. I Göteborg heter motsvarande tidning Faktum och kostar mer än dubbelt så mycket.
Dagen därpå tog vi tåget till London. Resan tog ungefär två timmar och vi såg fler typiska engelska radhus, ängar, får, kor, och en och annan typisk engelsk kanal med de avlånga kanalbåtarna. Vi bodde på ett hotell i norra delen av stan. En något deprimerad ryss tog emot i receptionen. Hotellet var litet och som så många byggnader i London inspirerade av en slags absolut motsats till tanken på öppna planlösningar. Efter att ha letat oss längs några korridorer och tagit oss ner för en brant trappa hittade vi vårt rum, som var beläget halvt om halvt under marknivå. En positiv sak med hotellet var att de inte hade heltäckningsmattor.
Nästa dag åkte vi på dagstur till Brighton. Badorten en timma söder om London. Det var lite kyligt, en grå himmel som inte sprack upp förrän det var dags åka tillbaks till London. Vi promenade ett stycke längs den långa stranden. Det tycktes inte finnas någon sandstrand, istället småstenar, grus och sten som slipats av havet och blivit slät.
Förr i tiden fanns det två långa pirar som sträckte sig ut från stranden. För några år sedan brann den ena ner, det utbrända skelettet av det som varit bygganden längts ut på piren fanns fortfarande kvar.
Vi gick ut på den andra, intakta, piren. Byggdanden längst ut på piren var tyvärr ett ena stort, och ganska vulgärt, nöjescentrum. Enarmade banditer, flipperspel, försäljning av diverse krims krams osv osv.. En bit bort hittade vi ett pariserhjul, av precis samma typ som de i Liverpool och Manchester. Åkturen kom att bli den tredje och minst spännande under dagarna i England. Innan vi åkte tillbaks till London tillbringade vi en stund i Brightons gamla stan. Lite charmigt, men också lite väl turistanpassat. Lite väl många souvenirer butiker och liknande.
Senare på kvällen, sista kvällen innan vi flög tillbaks till Sverige. Tillbaks på det smått klaustrofobiska hotellrummet i London, halvt om halvt under jord.
Den sista dagen hinner vi med ett besök på konstmuseet Tate Modern. Fullt med folk, trångt, varmt. Märkliga, men inte speciellt spännande, konstverk. På konstmuseet kunde vi lämna in vårt bagage gratis, där sparade vi lite pengar jämfört med att lämna in bagaget för förvaring några timmar på Liverpool Station.
