Sri Lanka - jul och nyår 2010-2011

Kandy är en stad nästan mitten på Sri Lanka. Ön som inte är större än Irland, men vars högsta berg är 2500 meter, och alltså 400 meter högre än Sveriges högsta.

På väg in till Kandy flög stora fladdermöss i mängder över oss. Flygande hundar kallas de – eftersom deras huvuden ser ut som små hundhuven. Vi komm aldrig så nära dem att vi med själva kunde se detta – men vi såg dem på håll i parker där de hängde upp och ner, invirade i sina vingar.

Ganska centralt beläget i Kandy finns ett vitkalkat fängelse, från en väg en bit ovanför kunde vi se några fångar inne på rastgården. I Kandy finns även ett stort Buddhistiskt tempel – Tandtemplet, där en tand som tros ha tillhört Buddha bevaras. Besöket i Tandtemplet måste ske barfota, med axlar och knän dolda. Templet är stort, byggt i sten, och andas en annan äldre tid.

Efter tempelbesöket var vi på dansuppvisning. Traditionell dans som avslutades med män som slukde eld och gick på glödande kol.

Ganska mitt i Kandy finns även en gammal, ganska stor, och konstgjord sjö.


Tidigare under resan besökte vi den 200 meter höga Sigiriyaklippan. Uppe på klippan – efter en promenad längs delvis smala trappor – var det en vidunderlig utsikt över dimhöljd skog. Sigiriya var en gång huvudstad i norra Sri Lanka och på toppen av klippan finns ruinerna av det palats som uppfördes under kung Kassapas regeringstid.

Tidigare under resan har besökte vi en batikverkstad. Vi fick se ett makalöst hantverk – som tyvärr – åtminstone i många västerlänningars ögon – nog förstörs en hel del av att de klistrar glitter i många av bilderna.

Under resan upp till Kandy stannade bussen med resesällskapet vid en liten flod. Vi fick se några ganska trötta varaner, som matades med fisk. De var mer än meterlånga och enligt uppgift mycket snabba på kortare distanser.


Det finns många hundar på Sri Lanka. Många av dem tyvärr oerhört magra, plågade, hungriga och angripna av skabb.


Efter några timmar i bussen var vi uppe på nästan 2000 meters höjd, och staden Nurelia. Vi bodde på ett gammalt och mycket engelskt hotell, där det bland annat finns ett mer än hundra år gammal biljardbord. I den lilla staden finns ytterligare några gamla hus, bland annat ett postkontor i sten och av tydlig engelskt modell. I närheten finns även en golfbana som tydligen är lite känd, åtminstone i golfkretsar.

Det lite kallare klimatet här uppe har skapat en marknad för jackor, fleece-tröjor o dyl. På en av tvärgatorna stod försäljarna på rad, alla sålde likadana varor. De ”slogs” om de ganska få turisterna.


Resan upp till Nurelia gick genom te-land. Allt te plockas tydligen för hand. Ett slitigt låglönearbete och man kan ju fundera på om man borde stödja initiativ som syftar till bättre arbetsvillkor för teplockarna. Initiativ som kan ge dem en chans till utveckling och ett bättre liv.

Vi besökte även en tefabrik, där teet torkades och förädlades.


Vi gick upp tidigt och åkte iväg upp i bergen till Horton Plains National Park. Parken som är ett naturreservat sedan 1988 ligger i det centrala höglandet på drygt 2 100 meters höjd. Över en timmas färd i bil, längs en väg med gropar var och varannan meter.

Därefter följde en 9 kilometer lång vandring med resegruppen. Genom ett långt ”dike”, en flodbädd, lerigt och bitvis svårt att gå längs. Till sist framme vid en utkikspunkt som kallas ”världens ände”. Högt ovan molnen har man en storlagen utsikt över landskapet. Därefter en fortsatt lång promenad längs en smal lerig väg. En speciell omständighet med besöket i nationalparken var att vi inte såg ett enda djur! Inte ens en fågel. Strax efter att vi lämnat parken såg vi dock från bilen en jättelik långhårig hjort, som låg i gräset. Stor som en mindre älg.

Reste ner från bergen, till kusten och djurparksområdet Yala. Varmare och man behövde inte längre använda mössa och jacka. På med sandaler, tunna byxor och solhatt.

Åkte på jeepsafari i den stora djurparken. Såg vattenbufflar, stora mörka djur som helst av allt tycks vilja stå med vatten upp till hakan. Såg några orörliga krokodiler på avstånd. Små apor, och fåglar av olika slag. Påfåglar – en som satt uppflugen i en stor buske! Såg också stora svart och vita fåglar med kraftiga näbbar. Såg en örn, som satt i ett träd, på nära håll. Vi såg också vildsvin, hjortar och elefanter. Det var en ganska fantastisk upplevelse att se dessa djur på så nära håll.

Besök nere vid havet, där tsunamin drog in den 26 december 2004. Dödade uppskattningsvis 35 000, och gjorde mångdubbelt hemlösa. En upp till 12 meter hög våg som nådde upp till 2 km in i landet. Såg husgrunden – som var det som fanns kvar – av en restaurang där ett 35 tal omkom.

På vägen tillbaks till hotellet såg vi en fantastisk solnedgång och en regnbåge.


Framme vid hotellet i den lilla staden Beruwela där vi bodde andra veckan. Tuk-tuk-förare sökte hela tiden upp oss, pratade, gick bredvid. Undrade var man kommer ifrån osv. De sökte jobb – körningar.

Det fanns en märklig vänlighet hos många vi mötte. En glädje och vänlighet som överraskade. Utanför de största turistorterna vinkade barn och vuxna åt oss när vi kom i vår buss.

Promenerade längs huvudgatan i Beruwela. En rätt tragisk gata med alltför mycket trafik. Såg en 2 m lång leguan från en bro. De lever i floden som rinner genom den lilla staden, men går inte ut i havet. Leguaner är urtidsdjur.



Promenerade längs en parallellgata till huvudgatan. Och där var det mycket lugnare. Vi blev bjudna av en man att komma in och se hur de hade det. Se hans hem, träffa hans fru och barn, Men vi tackade nej, vilket kanske var dumt, men till slut tror man alla har baktankar, att alla försöker sälja något.

Fortsatte promenaden och kom fram till ett krematorium. En vit låg byggnad, den ganska stor ”parken” som fungerade som plats för många urnor med de dödas stoft.

Åt middag på en rätt ödslig restaurang nere vid havet. En ung mager katt följde oss dit och fick lite av fisken jag åt, och lite av köttet min sambo åt. En av dessa kanske miljontals katter som – herrelösa – får klara sig bäst de kan, eller svälta ihjäl.

Huvudgatan i Beruwela har en trottoar som består av betongblock som lagts över ett stinkande dike, en svart sörja. Här och var saknas ett betongblock och den svarta sörjan blir synlig.

Var på dagsutflykt med tåg till huvudstaden Colombo. Resan tog drygt en timma. Ståplats på ett överfyllt tåg – vi åkte vid lunchtid en söndag. Stora delar av vägen går tåget mycket nära stranden. Stränderna kantas av enkla hus – skjul – fler ju närmre Colombo vi kommer. Många av husen är egentligen bara en husgrund – också här drog tsunamin in och ödelade och dödade.

Colombo var en ganska grå stad med en hel del gammal kolonialbyggnad. Där fanns många försäljare av skor, ryggsäckar, plånböcker, osv…Gång på gång dök tuk-tuk förare upp vid vår sida och erbjöd körningar.

Det fanns ganska många militärer i kamoflagefärgade uniformer och med geväret över axeln. Här och var fanns posteringar med sandsäckar och taggtråd. Den stora – och viktiga – hamnen bevakades av militär. Den var väl förmodligen ett av målen för det 30 år långa inbördeskriget, som tog slut för drygt ett år sedan.

Vi såg nästan inga västerländska turister i Colombo. På en restaurang där vi åt vars sin risrätt såg vi dock några västerlänningar. På tågstationen på hemvägen såg vi en ung man som kunde vara västerlänning, i övrigt endast lankeser – asiater.

Vi fick sittplats på hemvägen. Tågresan var en delvis svindlande väg, ofta väldigt nära havet. Längs stränderna fanns en blandning av hyddor, ruckel, och enklare stenhus.

Kom i samspråk med en man på tåget. Han var revisor på ett te-bolag i Colombo, vi pratade om Sverige och om Sri Lanka, och om det långa inbördeskriget.

En sen eftermiddag tog jag ännu en promenad längs huvudgatan i Beruwela. En hund låg nästan ute i körbanan, trött, mager, nästan utan päls. Plågad. Lite längre fram ännu en hund som skadat ena bakbenet. Den var rädd och linkade fram, undan trafiken. Även denna hund var nästan utan päls, mager, eländig.

Sri Lanka har säkert förutsättningar för turism. Variationen med de över 2000 meter höga bergen och stränderna ändå så nära är något som få andra platser har. Man kan bara hoppas att landet snart tagit sig ur den den ganska plågsamma fattigdom man ofta kunde se tecken på.

Karpathos - sommaren 2010

Karpathos är en ganska liten avlång ön, mittemellan Kreta och Rhodos. Hit har turismen kommit sent, och många av hotellen tycks nybyggda.

Det är en ödslig ö. Blåsig. Vacker. Torr, som Grekland ofta är.

Blått hav. Ljusblått vid stranden. Vita vågor ute på havet. Branta berg, lite grönt, men mest sand och berg.

Karpathos är en lugn och tyst ö.

Havsutsikt från balkongen och ljummet vatten i hotellpoolen.

Det är lugnare här än på andra platser i Grekland, nästan inga mopeder på gatorna.

Utflykt med lokalbussen till Lefkos. En timmes resa genom ett torrt och bergigt landskap. Höga berg, det högsta berget på ön är över 1000 meter.

I Lefkos fanns några stränder med solstolar och parasoll, men de räckte inte åt alla och några hade tagit med egna parasoll eller klarade sig utan.

En idyll, blått hav i olika nyanser, ljusblått nära stranden. Sol, höga berg i bakgrunden. Sommar.

Besökte pittoreska Olympbos, med gamla väderkvarnar mitt i byn. Ett litet samhälle på randen. Branta berg och strax innan de störtar ner i havet klamrar sig Olympbos fast.

Amopi är en badort på en kvarts bussresa från hotellet. Idylliskt. Blått hav – brun sandstrand – ljusblå himmel.

SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen