Lukten av hetta blandad med flygplansbränsle mötte oss när vi klev av bussen som fört oss från planet till terminalen i Mumbai. Väl inne i byggnaden, som liknade många andra ankomsthallar, bortsett från att denna höll på att byggas om, hittade vi inget bagageband med texten ”från Bryssel”. Vi letade, väntade, letade, frågade några av de förvånansvärt många anställda, men ingen visste. Efter någon en halvtimme förklarade en hjälpsam indier att bolaget vi flög med alltid hade bandet längst bort med den vilseledande texten ”från London”.
På väg till bussen mellan utrikes- och inrikesterminalen dök det upp en ung man som tog tag i min resväska och hjälpte till att bära. Han ville ha en slant för besväret. Sedan följde några timmars väntan i en ganska ödslig i inrikeshall, som även den höll på att byggas om. Vi åt lite och hittade en minimal kur som fungerade som växlingskontor, mannen som jobbade där sov lutad över bordet.
På flyget till Goa, som tog en timme, serverades vi kakor, en liten flaska vatten och kaffe eller te. På flygplatsen i Goa råkade vi återigen på en man som utan att vi bett om det hjälpte till att dra en av resväskorna mot den väntande taxin. Det var tydligt att han väntade sig en slant. Jag letade i fickorna men hittade först bara stora sedlar. Han fick en tio-rupier sedel och visade med en tydlig suck att jag gjorde honom besviken.
Taxichauffören som tog oss till hotellet i Baga i Goa körde som en dåre, och skiljde sig inte från flera andra chaufförer som vi träffade på under vår tid i Indien. Gång på gång, under den drygt timslånga resan var vi med om omkörningar i hög hastighet med mötande trafik på en slingrande smal väg. Marginalerna var små.
Goa andades enkelhet och fattigdom. Det mesta var slitet och mitt i allt det slitna fanns hotell, små restauranger och affärer. På gatorna trängdes bilar, bussar, mopeder och människor. Det fanns inga trottoarer och man var hela tiden tvungen att kliva undan för bilar och mopeder som ville fram. Man kunde inte gå många meter innan de frågade ”Taxi?”. I myllret såg vi redan första dagen en elefant smyckad i färgglada mönster.
Hotellrummet var enkelt, ingen TV, men ett kylskåp. Efter att ha läst många reseberättelser innan vi åkte väntade vi oss nästan att få dela rum med någon variant av den indiska kackerlackan. Men ingen gång under tiden i Indien såg vi några insekter av den storleken på hotellrummen.
På kvällen hittade vi ner till stranden och tog en öl på ett av Beach Shacken i skymningen. Det blev snabbt mörkt även om klockan inte var mer än sju eller åtta.
Trots att det var sommarväder firade vi jul. Det var ovant och annorlunda. Många restauranger och hotell hade juldekorationer, det finns ju många kristna i området.
På den långa sandstranden fanns mängder av enkla barer och restauranger.
Maten var oftast enkel och alltför starkt kryddad enligt vår smak. På kvällen spelades musiken på alltför hög volym. Som om de olika Beach Shacken tävlade om kunder genom att spela musik på högre volym än sina grannar. Det blev en kakofoni av toner när man satt på ett shack och ville koppla av. De flesta kyparna var vänliga och service minded, i synnerhet en man från Nepal som vi träffade flera gånger.
Vi badade i havet både på julafton och på juldagen. Vattnet var varmt, nästan ljummet. Kor gick omkring på gatorna och stränderna. En dag såg vi en ko som åt upp en plastpåse som innehöll en frukt. Vi slogs av hur många vakter och annan personal det fanns på hotellet. De gick sina rundor, eller bara fanns till hands. På stränderna patrullerade poliser, eller om de var militärer. Först trodde vi det berodde på de terroristattacker som hade hänt i Mumbai en tid innan. Kanske skulle terrorister slå till även i turistparadiset Goa. Men kanske patrullerade de för att förhindra andra brott som stöld, misshandel och våldtäkt.
Trettio meter från vår balkong fanns en transformatorstation där sladdar spretade åt olika håll. Det knastrade av elektricitet, ibland kunde man se att det slog ut små lågor från någon av sladdarna.
Vi gjorde en utflykt till Old Goa. Vid mitten av 1500-talet bodde här 200 000 personer och staden kunde jämföras med London och Amsterdam. Idag en nästan helt övergiven plats om det inte vore för turisterna. Några ganska välbevarade överdimensionerade kyrkor utplacerade på sönderbrända gräsplaner där det en gång funnits ett sjudande stadsliv. I en av kyrkorna, Basilica of Bom Jesus, fanns kvarlevorna efter helgonet Francis Xavier.
Utflykt till fredagsmarknaden i staden Mapusa, som uttalas Mapsa. Där fanns allt. Mat, kryddor, tyger, kläder, frukt, väskor, skor, hårsnoddar mm. Inne i en av byggnaderna fanns i taket spindelväv stora som fisknät. Vi såg levande hönor med benen ihopbundna. En kvinna försökte trycka ner en höna hon köpt i en tygkasse. Det var ett myller av människor, de flesta indier men också en hel del turister. Överallt fanns försäljare. Kryddor, fisk, grönsaker, husgeråd, väskor, t-shirts allt fanns på denna myllrande marknad. Om man ville och orkade kunde man pruta ner priserna ordentligt. Köpte två tunna skjortor för fyrahundra rupier, ca åttio svenska kronor. Det luktade av bilarnas avgaser i Mapsa, men det luktade också av Indien.
Panjini, huvudstaden i delstaten Goa, var även det en fattig sliten stad med alltför mycket trafik. Gatorna var ett myller av bilar, motorcyklar, människor, hundar och ibland en ko eller en elefant. I floden fanns krokodiler, upp till tre meter långa. Man kunde åka på krokodilsafari, pengarna tillbaks om man inte såg någon krokodil, men vi prövade aldrig lyckan.
En ung man, en tiggare, med ben som var korta svarta stumpar, satt på en brädbit med små hjul. Sträckte fram handen efter pengar. Små illa klädda barn som tiggde. Läste på ett anslag att barnen inte behövde tigga, de hade rätt att gå i skola men föräldrarna skickade ut dem på tiggeri, en extra inkomst till familjekassan, men tyvärr en förstörd skolgång för barnen. Enligt en tidning ansåg många att de som tiggde ägdes av tiggarkungar som krävde pengarna av barnen efter dagens värv.
Bakom Beach Shacken bodde några av de infödda Goa-borna. Det var enkla hus, vissa i betong, andra i lera eller hyddor med basttak. En infödd kvinna frågade oss var vi kom ifrån, vilka vi var, nyfiket och vänligt. Grisar, hönor, bråte, hus av alla de slag. Vi såg solen gå ner i diset. På stranden fanns ryssar, indier, västerlänningar, hundar och försäljare av halsband, schalar och cd-skivor. Vi åt på ett Beach Shack och badade i det varma Arabiska havet. Långt ute till havs, som upplysta öar om natten, låg stora fartyg och lastade sand från bergen.
Det gick inte att undvika myggbett som kliade på ben, armar och fötter. Solbränd, men aloveran på kvällen såg till så att huden inte flagnade och höll borta den värsta klådan.
Längs vägarna, i diken, överallt utom på de små tomterna kring husen fanns det skräp, plastpåsar, gamla förpackningar, bråte. Goa var inte bara stränderna, som hölls väldigt rena, Goa var också allas soptipp.
En eftermiddag, på väg hem från stranden, viskade en man i mitt öra om cannabis, marijuana, kokain.
Efter en vecka i Baga tog vi som planerat taxi till ett annat hotell en bit söder över. Vi fick balkong med utsikt över en äng, ett risfält, några vattenbufflar och palmer nästan inom räckhåll från balkongen. Bortom risfältet fanns fler palmer och sedan det varma Arabiska havet. Ett nästan öronbedövande ljud under natten, vi trodde det var cikador.
På vägen ner till stranden mötte vi två påstridiga försäljare - ”you must by to give me good luck!”. Den ena av dem plockade fram varor ur en väska, undrade vilka vi ville köpa, inte om vi ville köpa. Maten på den Beach Shack vi valde var knappt ätlig, men vi beslutade pröva något annat än fisk nästa dag. Myggbett som kliade och höll mig vaken till sent om natten.
Stranden vi varit på under dagen var som en sinnebild av paradiset. Palmer som sträckte sig mot himlen för att elegant vrida sig ut mot havet. En bred milsvid sandstranden som kom från söder och försvann i diset i norr. Havet skiftade i alla blå nyanser.
Margao var en kaotisk liten stad på knapp en timmes avstånd med taxi. Överallt fanns det människor, trafik, ett ständigt myller. Vi såg inte ett enda trafikljus, men en polis som stod i gatan i en av de värsta korsningarna. Mitt i stan fanns en liten park som bevattnades och nästan hölls vid liv. Vid en busstation klev en konduktör av och skrek ut namnen på hållplatserna dit bussen var på väg. Till sist hittade vi postkontoret som vi letade efter, det var från ett annat århundrade, men vi lyckades uträtta våra ärenden, köpa frimärken och posta några vykort hem till Sverige. Såg en hund nästan utan päls med ett stort öppet sår på ena låret som irrade omkring, letade efter mat och vatten på den stekheta trottoaren. Små affärer i trånga smutsiga gränder, vi hittade ett litet kafé, köpte var sin läsk. En tiggare satt intill ett staket vid en korsning, ena benet var borta strax under knäet. En svart stump var kvar. En ung tjej, utan armar, satt på en trottoar och tiggde. Hon hade en sedel mellan tårna. Vi köpte en liten tekanna, några flaskor vatten, några meter tyg. Gick genom en trång smutsig gränd, förbi en stinkande urinoar som fanns vid en gata, helt öppet i det fria.
Senare under eftermiddagen promenerade vi från hotellet till byns ”systembolag” som var en liten butik med krimskrams och längst in en hylla med vin och annat. Köpte champagne inför nyår.
Nyårskvällen tillbringade vi på en av de större och mer välkända restaurangerna i området, vi var nästan de enda västerlänningarna bland massor av indier. Musik och dans, men den mat jag beställde, en pastarätt, var tyvärr knappt ätlig. Min sambo, som jag måste erkänna är mer mera öppen för andra kulturers matvanor, hade inga problem med maträtterna vare sig på denna eller andra indiska restauranger.
Hotellet där vi bodde hade sitt eget nyårsfirande. Till en kostnad av motsvarande cirka 400 svenska kronor per person fick man delta i firandet i hotellets matsal. För dyrt tyckte vi och köpte inga biljetter. Då halverades priset. När vi fortfarande inte köpte biljetter ingick nyårsfirandet helt plötsligt i det vi redan betalt för hotellrummet. Hotellchefen var upprörd och sprang efter oss när vi på nyårskvällen lämnade hotellet för att fira nyår någon annanstans. ”Its free – where are you going?”.
Servitörerna på hotellet där vi bodde denna andra vecka i Goa var unga osäkra män. Vid frukosten tog de upp beställning, försökte memorera, blev osäkra på om de minns rätt och kom tillbaks och frågade eller så chansade de på att de mindes rätt. Tog man något som inte ingick i grundutbudet skulle notan först till kontoret för godkännande, eller registrering, eller vad det nu var. I rättvisans namn skall dock sägas att de rättade till alla fel med beställningarna.
Hotellet hade en söt valp som sällskap till turisterna, men man kan undra vad som hände med den efter turistsäsongen?
Vattenbuffeln på ängen framför balkongen flyttades lite närmare för var dag. Den hade ett rep genom mulen, fästat i en påle nedslagen ute på ängen. Kon på fältet bredvid flyttades lite längre bort för var dag. Allra närmast hotellet fanns ett litet risfält.
Var på ytterligare en eftermiddagsutflykt till Margao. Lite lugnare den här gången, vilket kanske berodde på att det var nyårsdagen. Det var inte lika mycket trafik, men lika skräpigt, lika slitet, lika torrt. Törstiga, skabbiga, plågade, herrelösa, hungriga hundar. Tiggare, omgivna av barn i smutsiga kläder som sträckte fram sina små händer och sa ”rupier” eller pekade på munnen och sina kanske tomma magar. En man med förlamade ben på en träplatta med hjul. Han släpade sig fram, sträckte fram en hand och bad om en peng. Var på en marknad under ett lågt tak, trångt och som i en labyrint. Små stånd intill varandra i ändlösa rader. Korvar, läskedrycker, krimskrams, kläder, frukt, fisk, tyger, osv.
Såg en smutsig, sliten, ingen egentlig gata, som om någon för länge sedan plockat bort de största stenarna och sedan låtit det vara som det var. En gatstump som stank som en soptipp. Intill en husvägg satt en gammal man, höll fram en hand. Finns det inget socialt skyddsnät i det här landet? Inga pensioner, ingen hjälp till de handikappade?
Var på dagsutflykt till Palolem, en liten by i söder, beskrivet som den vackraste platsen i Goa.
Där fanns enkla små hus på stranden och Beach shacks. Där fanns även en lång svagt bågformad sandstrand, mängder av palmer och till skillnad från de andra delarna av Goa även några granitklippor och öar. Vi var på en kortare utflykt i en gammal träkanot. Såg den lilla färggranna fågeln Kingsfisher på ganska nära håll. En liten grå apa skymtade förbi i ett träd på hemvägen.
En heldag på stranden i Goa, någon timmes promenad söderöver. Solade, badade, tog några öl och lite mat. På hemvägen såg vi en urgammal fiskebåt uppdragen på stranden. En grupp fiskare, kanske var de tjugo stycken, plockade ut små makrillar ur nätet.
Fisken las i korgar och bars iväg på åror som las på axlarna. Kråkor, eller vad det var – mycket slankare än våra egna kråkor, och stora rovfåglar som liknade havsörnar, cirklade kring fisken. Barn tiggde eller stal en och annan fisk. Några av rovfåglarna slog ner bakom ryggen, kände nästan hur vingarna rörde vid min rygg, snodde åt sig fisk och försvann snabbt upp i luften. En blandning av fiskare, tiggare, nyfikna turister med kameror, kråkor, rovfåglar, döda makrillar, några hundar som såg ganska plågade ut. En lång promenad på stranden, det hann mörkna innan vi var vid hotellet strax efter sju.
Stränderna var den enda platsen där det var rent, inga plastpåsar, förpackningar eller annan bråte. Små krabbor som grävde hål i sanden där de gömde sig. Milslånga stränder där turister, indier och västerlänningar på semester vandrade fram och tillbaka. Vädret var konstant perfekt, som en sommardag i Sverige. Varmt, men inte för varmt. Sol, nästan utan moln, tror inte vi såg ett enda moln förutom på kvällarna. Lite vind, lite mer under eftermiddagen. Stränderna påminde om bilden av paradisstränder. Palmerna, sanden, det varma vattnet.
Kluven till om tiggarna skulle få pengar eller inte. Igår på stranden, en gammal man som såg ut att skämmas, som om han gått med mössan i handen hela livet. I underläge. Och nu kanske helt utblottad. Gav honom tio rupier.
Underbara bad, solnedgångar och Beach Shakks. Enkelt, nära naturen, sand mellan tårna.
Åter i Mumbai efter ca två veckor i norra och södra Goa, och redan på flygplatsen, vid taxin, människor som hjälpte till trots att man inte bett om det. Lyfte in väskan i en av alla dessa svarta taxibilar med gult tak. Gav tio rupier, men ångrade mig. Hade ju inte bett om hjälp, ”only ten” hörde jag, otacksamt. Vi kom överens med taxiföraren om fyrahundra rupier för att åka till hotellet i centrala Mumbai. I turistinformationen hade de sagt att 300 till 350 var ett rimligt pris. Ena resväskan i framsätet, andra i en för liten bagagelucka som hölls samman av en repstump. Vi hade inte ens lämnat taxiområdet innan föraren började prata om fyrahundrafemtio, att det brukade kosta över sexhundra. Och att det var längre väg till hotellet än vad han trodde för någon minut sedan.
En del av taxiresan till hotellet gick genom ett enormt slumområde, med små skjul placerade tätt intill varandra, ett område som vi tidigare sett uppifrån, från flyget som tog oss till denna 12 miljoners stad. Det var som efter ett krig. Allt var eländigt. Eländiga skjul som fungerade som en slags bostäder. Trångt, smutsigt och eländigt. Smutsiga barn i smutsiga kläder sprang fram så snart taxin stannade för rött ljus. Sträckte in en liten hand, knuffade på min axel. Pratade på ett språk jag inte förstod. Pekade mot munnen – hungrig. Ett barn bar ett annat mindre barn mitt bland bilarna, tiggde. Ett annat barn putsade taxin med en smutsig trasa, ville ha en slant. Det värsta elände jag någonsin sett. Allt tycktes sönder, det fick gå ändå. Bilar som borde skrotas, hus som borde rivas. Trasiga smutsiga människor som borde få ett annat liv.
När vi närmade oss hotellet blev eländet lite mindre påtagligt och Mumbai
blev mera av en grå och sliten, men ändå inte helt ovanlig storstad.
I den lilla hissen på vårt hotell i Mumbai arbetade en man med att trycka på knappar, ”vilken våning?”. Hotellchefen pratade snabbt på svårbegriplig indisk/engelska. Rummet var litet, men rent med en liten balkong mot en bakgata. En liten TV. En dusch i taket på toaletten, men inget draperi. Man kunde slå nio till receptionen och få frukost på rummet.
Första kvällen var vi ute och åt pizza. Från pizzerian kunde man se skylinen på andra sidan bukten. Det kunde vara New York eller London. Korsade en bred kraftigt trafikerad väg och gick ett stycke längs den långa boardwalken – Marine Drive. Grått vatten slog in mot stranden. Ett litet barn i smutsiga kläder, bara några år gammalt, låg ensamt på trottoaren. Livlöst. Kanske sov det, kanske levde det inte. En bit bort satt en grupp illa klädda människor på trottoaren, flera var barn. Förmodligen hörde det till dem, barnet som låg ensamt och livlöst på trottoaren där människor skyndade förbi.
Gick längs den långa gatan som sträckte sig vinkelrätt från strandpromenaden. I de mörka portuppgångarna eller under träden satt tiggare på huk och viskade ”hello”. Tillbaks vid hotellet hälsades vi välkomna av de tre vakterna utanför hotellet ”Hello sir”. Detta var den skitigaste, fattigaste, eländigaste stad jag någonsin sett med egna ögon.
Kunde inte sova, var ute på den lilla balkongen på femte våningen. Såg människor som sov på gatan, invirade i långa vita tygstycken, som lik.
Mumbai den andra dagen. Frukost på hotellets terrass.
Varmt. Man såg havet från terrassen. Stan var sliten, grå, men i dagsljus inte helt olika andra slitna grå storstäder.
Promenad efter frukost till Gateway of India, och hotellet Taj Mahal, som var delvis stängt efter bombattentatet för en tid sedan. Annexet var i funktion men med rigorös kontroll av gäster med hjälp av bagagescanning och hundar. Själva triumbågen Gateway of India var avspärrad för reparation, så man fick se den lite från håll. Varmt. Men stan hade mera charm än kvällen innan. Köpte några böcker och ett tyg med ett tryck som föreställde guden Shiva.
Vi köpte en guidad sightseeingtur i personbil. Det var inte fullt lika vansinnig trafik som kvällen innan. Var på Gandhi museet, åkte förbi området där Tystnadens torn finns, där Parserna lägger sina döda, och var inne i ett tempel som tillhörde Jainisterna. Besökte ett tvätteri där man för hand och under bar himmel tvättade genom att slå tvätten mot cement och sten.
Såg den pampiga Chatrapati Shivajistationen, en överdimensionerad järnvägstation i gotisk stil uppförd av britterna under slutet av 1800-talet. Åt en sen lunch på en kinarestaurang, fiskpinnar med en krispig god panering.
Under en promenad på stan förvillade vi oss in i ett osannolikt område. Urgamla byggnader, människor överallt, man sålde allt som gick att sälja. Getter, hundar, katter, människor, jättelika skottkärror, fisk, grönsaker, elektronik och överallt bostäder. Människor eller små butiker i varje tänkbart utrymme. Meterbreda gränder som vindlade än hit än dit. Överallt bodde det människor. Mörka små rum där människor satt på golvet. Några hade TV. Barn. Katter. Fler gränder. Till slut var vi nere vid havet, i en återvändsgränd. Några barn som vill att vi fotade dem, de skrattade när de såg sig själva i digitalkameran.
Efter att ha gått vilse flera gånger hittade till slut huvudgatan som vi lämnade för en knapp timma sedan.
Gick ner på en annan tvärgata, mot en fiskehamn. Överallt skjul, verkstäder, jättelika skottkärror. Till sist, nere vid hamnen, stora V-formade fiskebåtar av en typ jag aldrig tidigare sett.
Vi fotade, och mötte tre beväpnade militärer som sa att det var fotoförbud. Till sist hittade vi ut också ur denna labyrint. Promenerade vidare utan att riktigt veta var vi var. Till slut gav vi upp och tog en taxi. 50 rupier för att komma till vårt hotell, vilket var ett bra pris, flera andra taxichaufförer som vi frågade strax innan ville ha 200 rupier. Vi var långt söder om hotellet. Vilse.
Tredje dagen i Mumbai var en indisk helgdag med massor av indiska turister vid Gateway of India.
Hittade, efter att ha passerat mängder av tjatiga, påstridiga, gatuförsäljare, kaféet Leopolds. Det var där terroristerna sköt vilt och dödade ett tiotal cirka en månad innan. Åt lunch och tog några öl. Man kunde fortfarande se märken efter kulorna. Två kulhål i fönstret mot gatan. Ett som var dolt under en liten tavla de hängt upp och som en kypare visade en nyfiken turist.
Letade efter, och hittade till slut, ett stort museum vilket visade sig vara ovanligt intressant med mycket information om Indiens historia och djur. Såg bland annat en fisk som liknade en abborre men var stor som en kalv, den hade fångats i Mumbais hamn år 1928.
Innan vi hittade museet hade vi irrat på gator och i gränder. Frågat, och fått veta att det låg nära. Bara rakt fram och till höger (som de flesta sa hela tiden). Vi såg en vit ganska muskulös hund som skadat vänster framben. Det hängde rakt ner, obrukbart. Kanske hade den blivit påkörd i den vilda, vansinniga trafiken. Hunden tog sig fram, så gott det gick, på två bakben och ett framben. På hemväg, nära hotellet, såg vi en vit skåpbil med texten ”Ambulans, för djur och fåglar”.
Dags för hemfärd. Taxi till flygplatsen. Vi åkte genom delar av stan som kunde gjort vem som helst deprimerad. Slitna hus och små gatustånd där de sålde cigaretter och annat. Strax innan flygplatsen kunde man skymta kåkstadsdelen och ett annat större elände än det vi hade upplevt tidigare.
Vid vägkanten, i en av de sista stadsdelarna innan flygplatsen, en folksamling, män, muslimer, de var fler än hundra och satt på plaststolar på trottoaren och en bit av vägen. En improviserad scen, en kraftig lampa, en glödande intensiv talare.
En stund senare var vi ute vid flygplatsen och ett myller av människor som letade efter gater, tavlor med avgångar, incheckningar, något att äta innan den långa flygresan hem.
