Peru
Den långa flygresan mot Peru i Syd-Amerika gick via Tyskland och Frankfurt. Efter många långa timmar på planet som tog oss söder över och över Atlanten nådde vi till slut Venezuela där vi tillbringade en natt innan vi åkte vidare. Efter en lång vänta vid bandet där bagaget skulle dyka upp insåg vi att något gått snett och att vårt bagage inte kommit fram. Att ingen av de två incheckade väskorna dök upp på bagagebandet i Caracas var märkligt, och kanske gick något fel redan i incheckningen på Landvetter? Efter att ha rapporterat saknat bagage begav vi oss mot utgången, och en tålmodigt väntande representant för det svenska resebolaget.
Vägen från flygplatsen till hotellet i Caracas var igenkorkad av bilar. Guiden som hämtade oss på flygplatsen och åkte med i taxin visste inte vad köerna berodde på, men kanske var förklaringen att en del av vägen blockerades av nedrasad jord.
På hotellet hittade vi en öppen men ödslig restaurang. Det var alldeles för kallt i lokalen, förmodligen körde de luftkonditioneringen på högsta växeln, och det spelades alltför hög musik. Men vi lyckades hitta något att äta innan det var dags för den första övernattningen i Syd-Amerika.
Efter natten i Caracas flög vi vidare mot Perus huvudstad Lima, och därefter mot det gamla Inkarikets huvudstad Cusco, belägen högt uppe i Anderna.
Under flygresan från Lima upp till bergstaden Cusco, på 3500 meters höjd över havet, blev det tydligt vilken fantastisk berg- och stenöken som omger staden.
Vi bodde i en del av Cusco där gatorna var smala och belagda med kullersten. En smal trottoar, inte bredare än tjugo till trettio centimeter, fanns längs med den ganska branta gatan och starkt trafikerade gatan som ledde upp till hotellet.
På hotellet fanns te gjort på cocablad. Det smakade inte så mycket, men skulle tydligen vara bra mot den höjdsjuka som är ganska vanlig när man snabbt förflyttas från Lima vid kusten till en plats långt uppe i Anderna.
Den tunna luften i Cusco märkte man av när man gick upp för en backe, eller tog några snabba steg. Man blev andfådd på ett sätt man inte brukade. Som hjälp att vänja sig vid den syrefattigare luften fanns förutom coca-teet även små syrgastuber, som såldes bland annat på flygplatsen.
I Cusco kunde man se hur spanjorerna under 1500-talet och framåt raserat tempel och annat från Inkatiden, och byggt kyrkor och katedraler ovanpå lämningarna. Inkaguldet stals och forslades till Spanien och finns nu bland annat på ett antal museer runt om i världen. (En del av guldskatterna har för övrigt funnits att beskåda i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm under vintern 2011/2012).
I Cusco blev det tydligt att vi var i ett spansktalande land. Få förstod ens de enklaste ord på engelska.
Cuscoborna var ganska korta och med ett utseende som var både indianskt och spanskt på samma gång. Ingen av de vi kommunicerar med var direkt ovänliga, tvärtom var de flesta ganska lugna, närmast försynta. Souvenirerna var tyger, mössor, sjalar, vantar och väskor i tyg och skinn. Kvaliteten tycktes vara bättre än på souvenirer i allmänhet.
Det gick några dagar och fortfarande inget bagage. Snart skulle vi bli tvungna köpa en del kläder. Man kan inte ha samma kalsonger och strumpor i mer än två, kanske tre dagar. Funderade på att köpa en stickad tröja, gjord på lamadjurens ull, och med stickade mönster föreställande lamadjur.
Bussresa till staden Othello. Strax utanför Cusco stannade vi och fick en fin överblick över staden. Vi såg att flygplatsen faktiskt låg mitt inne i stan. Guiden förklarade att Cusco vuxit och kommit att omringa flygplats som tidigare låg en bra bit utanför stan. Men planer fanns på att bygga en ny flygplats.
På vägen mot staden Othello stannade vi vid en rastplats där vi fick se flera olika slags lamadjur. De minsta varianterna heter al-packa och det är från dem den finaste ullen kommer. Vi fick pröva på att mata dem med gräs. Man fick ta ett ordentligt tag i gräset, lamadjuret bet till ganska nära fingrarna och drog till och man fick hålla emot så att de kunde dra av en bit gräs.
Vid rastplatsen fanns också en butik som sålde tyger i typiska Inkastil. Många med fantastiska geometriska mönster. Tyvärr var priserna alldeles för höga och vi köpte inget.
På vägen till Othello stannade vi vid en marknad där jag köpte en tröja, en mössa och ett par vantar i al-packa. Min sambo köpte några sjalar. Temperaturen växlade snabbt på den höga höjden och tröjan i al-packa med relativt diskreta mönster av lamadjur kom till användning många gånger under resan.
Några timmar senare var vi framme i Othello som ligger i Sacred valley, eller den Heliga dalen. Torget i stan förde tankarna till western filmer, det enda som saknades var en saloon, några hästar och ett par cowboys.
Efter en kort promenad var vi framme vid ingången till en ruin av ett soltempel. Strax utanför ingången satt en blind kvinna och spelade på en harpa. Väl inne i tempelområdet satte vi igång att klättra upp för en terassformad byggnation. Omringade av väl många turister som var där i samma syfte kom vi till slut upp på toppen. Där hade vi en underbar utsikt över dalgången, vi såg till och med en snötäckt bergstopp på avstånd.
Vi bodde på ett trevligt hotell i Othello, några hundvalpar gjorde oss sällskap, i synnerhet en som gärna ville vara med när vi skulle äta frukost.
På morgonen nästa dag tog sambon och jag en kort promenad innan vi skulle åka. Såg bärare som hade jättelika packningar på ryggen och västerlänningar som skulle vandra i bergen och inte själva ville bära sitt bagage. Ett tungt arbete och en konsekvens av att vissa är mycket fattigare än andra. Men också en liten inkomst till de som nästan inget har.
Fick under kvällen veta av vår guide att våra båda resväskor nu befann sig i Lima. Tyvärr kunde de inte skickas med flyg upp till Cusco eftersom bagaget var personlig egendom som inte kunde lastas ombord på ett plan om inte vi fanns på plats. Idioti, men skall prata med guiden på nytt imorgon och hoppas att det hela löser sig snart. Vi har varit tvungna köpa en del saker, tandborste och tandkräm till exempel. Enkla små saker som man packar ner i det incheckade bagaget eftersom man utgår från att det kommer att vara framme i tid.
Det var svindlande vackert med dessa höga berg i Peru, och jag tänkte att jag ville komma tillbaks och vandra högt upp i bergen.
Tågresan mot Maccu Piccu bjöd på många fina vyer, bland annat kunde vi se snötäckta bergstoppar på, som det tycktes, ganska nära håll. Under den flera timmar långa resan såg vi dock nästan inga djur. Några få hästar och åsnor, men inga fåglar och inga andra smådjur.
Efter en knapp halvtimma ombord på en buss som tog oss upp längs en slingrande väg var vi uppe vid Machu Picchu, platsen som är så flitigt avbildad på all slags souvenirer och platsen som måste vara den viktigaste turistmagneten för landet Peru. Uppe på Machu Picchu mötte vi en mycket kunnig guide som pratade utmärkt engelska, detta i kombination med det utmärkta vädret gjorde timmarna på Machu Picchu mycket minnesvärda.
Det som från början måste ha varit en av ett stort antal bergstoppar, hade byggts på med terrasser och bildat det man tror var en sommarbostad för kungligheterna och viktig rituell plats för Inkaindianerna. Machu Picchu är en storslagen plats, mäktig, mystisk, och till skillnad från många andra kända sevärdheter betydligt större i verkligheten än vad den tycks vara på bilder eller i TV.
Guiden berättade bland annat att man tror sig veta att det förekom människooffer vid Machu Picchu. Att bli offrad tror man dock var en ära och inget straff. Man tror att Inkaindianerna offrade det bästa, det mest värdefulla, de hade till gudarna. De unga och välutbildade. För att offrets kropp inte skulle komma till onödig skada fick de unga som skulle offrade först berusa sig lite med alkohol, därefter drogades de ytterligare, för att sedan kvävas till döds. Allt för att kunna överlämna till gudarna en så intakt och värdefull gåva som möjligt.
Det fanns flera vägar in till Machu Picchu. Den väg man såg eller snarast anade, över bergen var den väg som kungligheterna reste längs. Det fanns också en slags bakväg, en väg som gick längs smala trappsteg inhuggna i en hög klippvägg. På ett ställe fanns inga stentrappsteg, istället fanns där en träbro längs bergväggen som kunde tas bort om man ville hindra fienden att ta sig in denna väg.
Det tog oss en stund att gå från de centrala delarna av Machu Picchu till platsen där man kunde se denna bakväg och träbro. Halvvägs dit passerade vi en kontrollstation där man i en liggare angav namn och vid vilken tid man passerade. På vägen tillbaks noterade man på samma rad vid vilken tid man kommit tillbaks. Vid flera ställen längs den bitvis smala stigen skulle det inte vara speciellt svårt att halka och falla handlöst mot en säker död.
Dagen därpå, innan det var dags att ta tåget tillbaks till Cusco, hade vi några timmar över som kunde användas till att promenera i den lilla stan strax nedanför Machu Picchu. Det regnade hela den dagen, och vi insåg att vi hade tur som varit på Machu Picchu dagen innan. Utomhusmarknaden i byn var täckt av tak i enkelt material. Nästan alla sålde likadana saker. Man kan undra hur det går runt för alla. De med bäst läge säljer väl en del. Men många andra, hur mycket säljer de under en dag, under en vecka? Hur gör man när grannen, och grannens granne säljer likadana souvenirer som man själv?
Den lilla stan var omgiven av branta berg och kluven mitt på av en flod. Genom stan fanns även en järnväg, som passerade nära några av de små restaurangerna. Senare på dagen besökta vi en av dessa restauranger i sällskap med de övriga i den lilla resegruppen. Jag beställde det som på menyn beskrevs som en peruansk specialitet, tonfisk med potatismos. Fick in rätten iskall. Men det skulle vara på det sättet. Den peruanska rätten tonfisk med potatismos serveras kall. Försökte, uppmanad av min sambo, tänka att det var en slags smörgåstårta, vilken ju äts utan att vara uppvärmd, men klarade bara att få i mig knappt en tredjedel av denna märkliga rätt.
Fick veta att vi tidigt nästa dag skulle följa med en av guiderna ut till flygplatsen i Cusco för att skriva under någon slags papper där vi intygade att det var ok att bagaget skickades med flyg från Lima.
I Peru pratade man spanska, inte engelska. Till skillnad från i många andra delar av världen kom man inte speciellt långt med engelskan. Inte ens de som jobbade på hotell, eller i butiker nära hotellen, kunde mer än i bästa fall några få engelska ord.
Hotellet i Cusco var inte isolerat mot vind och kyla. Här och var fanns det öppningar rakt ut i det fria. Det blev kallt i rummet, och ännu kallare på toaletten, särskilt på natten.
I anteckningshäftet skrev jag: ”Ännu en iskall natt på hotellet i Cusco. Vaknade flera gånger under natten av kylan i rummet, och drog mig en bra stund innan jag besökte den ännu mera utkylda toaletten.”
Redan klockan sex på morgonen var vi ute på flygplatsen, tillsammans med en av guiderna. Min sambo skrev under ett papper där vi intygade att det var ok att bagaget flögs från Lima upp till Cusco och de fick kopior av våra pass. Men det var fortfarande oklart om det sydamerikanska flygbolaget kunde flyga upp väskorna till oss i Cusco eftersom de ansåg att det var det stora internationella flygbolaget, som tagit oss från Europa till Syd-Amerika, som ursprungligen gjort fel. Fick ett intryck av att det var första gången detta slags missöde hänt med bagage och att de inte riktigt visste hur de skulle göra, att det inte fanns några rutiner. Ändå måste det missöde vi råkade ut för vara sådant som händer då och då.
Idag vid klockan fem på eftermiddagen fick vi äntligen vårt bagage till hotellrummet. Sex dygn försenat. För att klara oss under tiden har vi varit tvungna köpa kalsonger, trosor, sockor, tandborstar med mera. Alla kvitton är sparade och nu hoppas vi att försäkringsbolaget kommer att ersätta för utgifterna.
Regnoväder idag. Ett kraftigt regn som pågick under många timmar. En stund var regnet blandat med hagel och det åskade.
Vi var på den stora inomhusmarknaden i södra delen av Cusco. Mängder av stånd, där grannen eller nästgrannen sålde exakt detsamma souvenirer som man själv. En hopplös situation kan det tyckas. Vad finns att konkurrera med annat än läget, som redan är bestämt? Försökte köpa en Coca-Cola vid en liten servering inne på marknaden. Den kostade 3 SOL, lämnade 5, men de hade ingen växel. Kanske hoppades de att jag skulle välja att gå med på priset 5, eller så hade de faktiskt ingen växel, vet inte vilket, men det blev ingen affär. En stund senare köpte jag en Cola för 2 SOL i en annan liten kiosk utanför marknadsområdet.
En stund senare, och närmre det centrala torget i Cusco, kom vi i samspråk med en man som sålde målningar i olika storlekar med Inkainspirerade motiv. I likhet med nästan alla andra pratade han nästan ingen engelska, priset på målningarna fick vi dock veta efter en stunds ansträngningar. Jag frågade om det var han själv som var konstnären, och fick, som jag uppfattade det ett jakande svar. Valde en av målningarna, en A4 stor bild föreställande ödlor i vad jag uppfattade som klassik Inkastil. Jag bad att han skulle signera sin målning och fick hans signatur längst nere i hörnet. Lite senare mötte vi en till försäljare av tavlor som hade nästan exakt samma utbud av bilder som den första. Insåg att jag blivit lurad, eller kanske att jag låtit mig luras? Kanske rörde det sig om problem med språket, kanske hade han aldrig sagt att det var han själv som var konstnären, eller så ljög han för att få sålt den lilla målningen.
Det var svindlande vackert vid det torget i centrala Cusco. Bergen som omgav staden, husen på sluttningarna, den tunna luften. Några tiggare satt vid torget, äldre människor som verkade trötta och rätt eländiga. De fick några småslantar.
På kvällen hyrde vi ett litet elektriskt värmeelement i receptionen på hotellet. Det kostade tre amerikanska dollar per dygn.
Vi besökte Inka museet där vi bland annat såg äkta inka-mumier. Dödskallar och skelett iklädda gamla inka indiankläder. Mumierna och skeletten satt bakom glasfönster och i en slags monter. Att det var äkta dödskallar och människoben gjorde det hela än mera hemskt och effektfullt.
På museet kunde man också se en karta över Europa där Inka riket var inritat. Insåg hur stort Inkariket varit, som från Spanien upp genom Europa och en bit förbi Polen. Inte så brett, lite bredare än Sverige, Inka landet låg ju vid kusten, även om Cusco låg och ligger långt uppe i Anderna.
Efter besöket på museet blev det än en gång klart hur spanjorena och kyrkan trampat på inka indianerna. Kyrkor som byggdes ovanpå inka indianernas tempel. Alla de som dödades då spanjorerna skickligt spelade ut olika grupper av inka indianerna, till sin egen fördel, i det pågående inbördeskriget. Allt slavarbete inka befolkningen tvingades till av de spanska erövrarna. Att spanskan, och inte inka-indianernas språk, är det som talas i våra dagars Peru är det tydligaste arvet, det tydligaste spåret, av den spanska kolonialismen. Det och katolicismen.
Dags att lämna Cusco och sätta sig i mini-buss för resa söder över mot Tittikaka sjön. Första stoppet på vägen var i Raqchi, där vi såg ganska väl bevarade lämningar av en Inka-by som även fungerat som lagringsplats för spannmål och annat.
På torget i byn fanns en liten kyrka, som så vitt jag kunde förstå, var byggd av material från de näraliggande ruinerna av den gamla Inka-byn.
Bussresan bjöd på svindlande vackra scenerier. Här och var snöklädda bergstoppar. Vi var nu uppe på cirka 4000 meter över havet.
Bergen var mjuk rundade och gräsbevuxna. De påminde om de berg som man kan se i modelljärnvägar, där naturliga bergs alla små skrevor och ojämnheter inte kunnat avbildas. Här var det mjuk rundade på riktigt. Modelljärnvägsmjuka berg, med ännu högre berg med snöklädda toppar på avstånd. Pastellfärger. Här och var små hus, betande kor, lamadjur, men bara en bråkdel av de stora ytorna på bergssluttningarna var odlad mark. Bussresan i detta landskap kommer att bli det jag ser tillbaks på som höjdpunkten under resan till Syd-Aamerika.
På några platser såg vid små kyrkogårdar vid vägkanten. Byar eller släkter som skapat en egen liten kyrkogård när det varit för långt och för tidsödande att ta sig till andra större kyrkogårdar.
Såg en hel del hundar längs vägen. De gick fram och tillbaks och tycks inte bry sig om trafiken. Enligt guiden väntade de på att rester från lunchpaket från de som åkte buss in till de närmsta städerna skulle kastas ut från bussen. De har lärt sig att sånt hände ibland och väntade därför vid vägkanten. Det var dock ett ganska farligt liv de levde vid vägkanten, vi såg flera som blivit ihjälkörda.
Efter några timmar skiftade landskapet och blev till vidsträckta slätter av pastellgult gräst. Som jag föreställer mig att Nord-Amerikas prärier ser ut, sådant jag bara sett på film och TV. Gult pastellfärgat gräs, en och annan pastell blå flod, en blå himmel med ett och annat vitt moln. Det var vackert och spektakulärt, ett pastellfärgat landskap. Det liknade en hötorgsmålning, men här var allt på riktigt och vansinnigt vackert.
Det går att åka tåg genom detta landskap, en 12 timmar lång resa, om jag någon gång återvänder till Peru är den tågresan, tillsammans med ett besök vid Nascar folkets märkliga och enormt stora ristningar i berget, som står högst på önskelistan.
Vägarna var bitvis i dåligt skick, och vi var flera gånger tvungna att stanna vid vägsträckor där man lade ny asfalt. Ute på slätterna såg vi enstaka hus. Här livnärde man sig på att arbete i någon av gruvorna eller på det som den magra jorden kunde ge.
Strax innan vi var framme i Puno, vid Titikakas strand, passerade vi staden Juliaca. Kontrasten kunde inte vara större till det vackra landskapet. Juliaca, eller den delen av staden som vi kom att se, var en kaotisk byggarbetsplats, och en sliten, skiten eländes eländes stad. Fattigt, grått, trasigt. Vid vägarna strax utanför och inne i stan såg vi ett antal ihjälkörda hundar. På väg ut ur staden såg vi de lite äldre delarna av staden och även om också dessa var trist grå så var det inte samma elände som vi först hade mött.
Puno var en liten stad vid stranden av Titikaka sjön, en sjö som är ungefär 50 % större Vänern. Titikakasjön, på 3800 meter över havet, är världsberömd som världens högst belägna sjö (med reguljär båttrafik). Puno hade anpassat sig till turistströmmarna till Titikaka sjön. Den centrala gågatan var fylld av restauranger, små butiker o dyl. Nästan som i Grekland, men här hade man en tjock tröja eller täckjacka för att skydda sig mot kyla.
Efter en natt på hotell i Puno var det dags för båtutflykt. Första stoppet var en av de små byarna som var byggda på vassflottar, enligt urgammal sed. Från början ett sätt att ute på sjön vara fredad från rövare inne på fastlandet, nu mest en turistattraktion, även om vissa byar ute på sjön tydligen inte var lika fokuserade på att tjäna pengar på turismen.
Vi gick inland på en de stora vassflottarna och där fanns hyddor, en slags svarta fåglar, en katt, grisar. På en annan flotte intill fanns en bar och en restaurang, på en tredje fanns en kyrka. På taken till vissa av husen fanns solceller. Strax efter att vi kommit inland, eller kanske skall man säga ombord, togs vi emot av de som bodde på flotten. De visade hur de bodde, vi tittade in i deras hyddor. Det var enkelt, men ingen direkt fattigdom. Sedan ville de visa sina hantverk, sådant de sytt eller gjort i trä eller lera. Det var svårt att säga nej, och lite kände jag mig lurad i en fälla att köpa något. Köpte några små lerflöjter och ett tyg med motiv från sjön. Smakade även på ena änden av ett gräs som växte där, det sas vara bra för tänderna, kanske innehöll det flour?
Vi fick även pröva på att åka en kort tur i en vassbåt mellan några av systemen av vassflottar.
Vidare med utflyktsbåten och flera timmar ute på sjön innan vi var framme vid ön vi skulle besöka. Båtresan bjöd på strålande väder, blått hav, och långt i fjärran fastlandet som var en dal av Peru och längre bort Bolivia.
På ön fanns mängder av små pittoresk hus och odlingslotter i terasser. Mitt på ön fanns ett torg och försäljare av diverse souvenirer, det var pittoreskt, för en stund känns det som om man var i Grekland. Det syntes inga båtar på den stora blå Titikaka sjön. Inga segelbåtar eller vindsurfingbrädor, även om förhållandena för dessa var ideala. De som bor vid sjön har väl inte råd, och pengarna eller vilja att investera stort för turism finns kanske inte? Makalöst vacker utsikt från ön över den stora blå sjön, och man glömde lätt att detta var en insjö på nästan 4000 meters höjd över havet.
På kvällen, när vi återvänt till Puno, upptäckte vi att det pågick en festival i den lilla stan. Gatorna, och i synnerhet den centrala gågatan, var fylld till bredden med festande människor. Orkester med blås och trumsektion. Vid de små tvärgatorna stod, lite här och var, kärror och försäljare av snacks och annat. Hundar irrade omkring på gatorna. Slitna rätt grå små butiker. Ändå var Puno en pittoresk stad jämfört med Juliaca.
Åter i Cuso för en natt. Hämtades av buss tidigt morgonen därpå för färd mot Manu national park, ett djungelområde bortom Anderna och ganska nära Brasilien.
Nu ingick vi i ett nytt resesällskap som inte längre bestod av enbart svenskar. I gruppen fanns personer från bland annat England och Frankrike. Totalt elva personer, och därtill chaufför och två guider.
Vi åkte upp för ett berg på en bedrövlig väg, översållad av diverse håligheter som borde fyllts igen och asfalteras. Första stoppet var i den lilla staden Huancarny, där huvudgatan var avstängd för marknad den dagen. Vi hann med en kort promenad och såg att på marknaden kunde man köpa lite av varje, som höns, kastruller, DVD skivor med mera.
Resan fortsatte längs en slingrande och även fortsättningsvis lika bedrövlig väg. Vägen längs bergen bjöd också på fantastiska vyer över landskapet.
Nästa stopp var i den lilla staden Paugartambo, med 15 000 innevånare. Vi såg en stor grupp skolungdomar på en skolgård, kanske var de i 10 års åldern. Tror de firande något. Innan vi gick ombord på bussen hann vi köpa en liten bit vit och mycket välsmakande ost från en försäljare på gatan.
Resan fortsatte och snart var vi på väg neråt. Vi befann oss på cirka 3500 meters höjd och skulle ner till cirka 800 meter över havet. Det blev en lång dag och efter ett antal timmar blev det alltför enformigt. Vid klockan 17 var vi framme vid platsen där vi skulle övernatta. Vi stannade dock på ”fel” sida om floden och var tvungna åka linbana över en flod för att komma över till de små stugliknande byggnader där vi skulle övernatta. Färden i linbanan gick till så att man satte sig en och en på en drygt kvadratmeter stor träplatta, varefter man knuffades iväg ut över floden. På andra sidan stod någon och tog emot. Det var primitivt och ganska spännande, men hur skulle de hanterat om någon inte klarat att åka i linbanan? Och varför hade inte de små övernattningsskjulen byggts på rätt sida om floden?
Det var dags för den första av de totalt sex övernattningarna i djungeln. Min sambo och jag delade ett rum som, i likhet med övriga rum, saknade el. Ett stearinljus och ficklampan fick räcka. Över sängen hängde ett moskitnät som skulle hålla myggor och liknande på avstånd. Det fanns tak, men gott om plats mellan tak och vägg för insekter och andra mindre djur att ta sig in i rummet. I den gemensamma duschen fanns iskallt vatten, och det fanns även WC. Det blev snabbt mörkt och helt kolsvart så när så på stearinljusen och ficklamporna. Då och då lystes himlen upp av väldiga blixtar, tyvärr såg man inga tydliga blixtar, mera som att himlen lystes upp som av väldiga kamerablixtar i ett kolsvart landskap. Åskan hördes ganska sällan och då rätt svagt. Förvånades över alla ljud i djungeln, en enorm mängd ljud från syrsor och andra djur. Hade aldrig tidigare bott så enkelt, aldrig övernattat så långt från allt det man är van vid i den västerländska civilisationen.
Bussturen fortsatte, och nästa stopp var vid en liten gård där de hade papegojor i olika storlekar, en liten apa, katter och hundar, något som såg ut som ett piggsvin, samt ett kattliknande väldigt aktivt och socialt djur som gärna kröp på axeln på alla besökare. Även papegojorna satt på min, och de flesta andra i resesällskapets axlar, en stund. Här såg vi också en liten odling av coca-blad. Små odlingar, till husbehov, är lagliga. På bladen kan man koka te, eller så kan de användas som tuggtobak eller snus. Det är av coca-bladen man genom diverse komplicerade processer kan framställa den eftertraktade med farliga drogen kokain.
På vägen mot floden stannade vi vid en liten by där vi passade på att köpa en till ficklampa och fler batterier. Mannen i butiken tycktes trött, sorgsen, närmast deprimerad. Kanske var han uttråkad? Kanske ville han bort? In till stan?
Det tog totalt cirka tio timmar att ta sig till platsen vid där flodturen skulle ta sin början. Bitvis var vägen i mycket dåligt skick, i princip mer eller mindre bortspolad av regnet, och än värre måste det vara under regnperioderna.
Framme vid floden och omlastning till båten som skulle föras oss längs floden de närmsta dagarna. Alla i resesällskapet skulle inte delta i flodturen, utöver min sambo och jag var det fem turister. Ett par från England i 60 års åldern, en ung kvinna från Australien som pratade franska och två unga män från Frankrike respektive Israel.
Flodbåten var lång och ganska smal och drevs av en utombordsmotor. I fören låg en till likadan motor i reserv. Flodvattnet var grått eller brunt och det var starka strömmar. Ibland när vinden blåste åt motsatt håll bildades korta höga vågor i flodvattnet. Jag förvånades över hur många döda träd som flöt i vattnet. Vi såg en och annan fågel på rätt stort avstånd, några av dem hade en tydlig vit färg som stod ut mot den gröna växtligheten och det bruna vattnet.
Färden på floden blev allt eftersom mer och mer monoton. Nedfallna träd, brunt flodvatten, grön växtlighet, gräs, buskar och träd. Efter ett antal timmar kom vi till en plats där vi såg stora papegojor i starka färger, blått, rött och gult. Det var den typen av papegojor som man kan köpa hemma i Sverige för stora pengar och som ofta tvingas tillbringa sina liv i alltför trånga utrymmen, Vi dem på långt håll, de häckade i håligheter i en sandvägg strax intill floden. Senare såg vi en ljusgul kajman, som är en slags krokodil, på en flodbank. De klart vita fåglarna som vi såg emellanåt var ibisar. Vi såg även en märklig fågel som hade en näbb där underdelen var längre och som tycktes fiska genom att flyga med denna underdel av näbben precis vid, eller kanske strax under, vattenytan. Vi såg även en del örnar som glidflög högt över träden och floden.
Men oftast såg vi bara ett och annat nedfallet träd, brunt flodvatten, grön växtlighet, gräs, buskar och träd.
Trots att vi kom att se ett antal exotiska djur redan den första dagen på floden så djungeln förvånansvärt fattig på djur. Min bild, som förmodligen är starkt präglad av TV:s naturprogram, är att djungeln är fylld av diverse märkliga djur. Att det tagit lång tid och stort tålamod att filma alla dessa djur glömmer man lätt när man ser allt på TV. Där, i verkligheten, mitt i naturen, blev det tydligt hur få djur man ser när man färdas längs en flod i en båt med en utombordare som för en hel del oväsen.
Efter en lång stund såg vi apor upp i ett träd. Det var två slags apor, båda ganska småvuxna. Den ena typen var den som Pippi Långstrump hade i filmatiseringarna av böckerna. Så fick man se Pippi-apan i verkligheten!
Efter ytterligare några timmar, och till ljudet av utombordaren, blev flodturen mycket monoton, och i likhet med flera andra i gruppen sov jag till och från.
Vi stannade vid en sandbank, de som ville gick iland en stund. En kiss paus. Redan efter några steg på sandbanken kände man hur stekande varmt det var, under soltak och fläktade av farten i båten hade vi inte insett hur stekhett det var omkring oss.
Innan vi kom fram till platsen där vi skulle tillbringa natten hörde i ett avgrundsvrål. Det lät som en jätteapa, en King-Kong, hade vrålat allt den förmådde. Guiden förklarade att det var en apa, men en halvstor sådan, som hade dessa väldiga röstresurser.
Den andra natten i djungeln bodde vi i enkla skjul. Genast när vi kom in i det enda rummet såg vi flera cirka fem centimeter långa kackerlackor på golvet. Jag trampade snabbt ihjäl några av dem, men en av dem flög iväg och gömde sig någonstans. Vi hittade den inte och vi insåg att vi måste ha den i rummet under natten. Inte heller här fanns el, vi fick förlita oss på ficklampor när det blev mörkt. I lokalen där vi bjöds på middag, tillagad av kvinnan som följde med under hela tiden i djungeln som kock, fanns stearinljus. Många i vårt resesällskap hade pannlampor.
I skymningen gav sig hela gruppen inklusive två guider ut på promenad i omgivningen. Vi såg fyra slags apor, alla ganska små. De höll till högt uppe i träden och man behövde använda kikare eller kamerans zoom funktion för att riktigt se dem. En av fyra sorterna var Pippi-apan, som heter Squirrel monkey. Under promenaden såg vi jätteuttrar, som såg ut som storvuxna sälar, och två svart kajmaner. Den ena av de krokodilliknande djuren var cirka tre meter lång. Jätteuttrarna lät högt när de kommunicerade. Vi fick veta att uttrarna kunde dödas av en stor kajman, men också att uttrarna i grupp kunde anfalla och döda en kajman genom att angripa dess buk, som inte var skyddad av hård och grov hud som resten delen av kroppen. Vi såg även flera typer av spindlar, en av dem stor som en liten tallrik, gissningsvis var den cirka 15 centimeter i diameter (en skorpionspindel), vi såg även en varg spindel och boet som användes av en terrakottaspindel. Under promenaden hann vi även med att se några små grodor, en vit och liten blodigel, jättemyror som var cirka tre centimeter långa och några ödlor. Under denna och andra promenader i djungeln hade vi höga gummistövlar, för att skydda mot eventuella angrepp av ormar.
Innan vi gick till de små skjulen för att sova för natten uppmanades vi använda våra fick- eller pannlampor om vi var tvungna gå till toaletten under natten. Kajmanerna kunde ibland röra sig på området och under skjulen, som stod på meterhöga träpålar.
Vi fick veta att i området vi skulle resa i under de närmsta dagarna fanns flera indianstammar som inte ville ha kontakt med omvärlden. Avskilda från övriga världen lever de sina liv på stenåldersvis. De som försöker närma sig dem möttes av aggressivitet. (på websidan www.survivalinternational.org/tribes/isolatedperu finns mera information om dessa små folkgrupper som vill, och även tyckas lyckas med, att leva utan kontakt med moderna samhället)
Myndigheterna tycks vara villiga att hjälpa dessa okontaktade stammar att bevara sitt sätt att leva, åtminstone så till vida att det var förbjudet att färdas upp längs vissa flodarmar där man tror att dessa okontaktade höll till. Hur mycket de vet om världen utanför sin egen kan man ju fråga sig, man kan också undra hur länge det i vår allt mer kartlagda värld det kommer att vara möjligt att leva ett så avskilt, isolerat, liv.
Under tiden på floden såg vi bara vid några få tillfällen andra flodbåtar. Det var glest mellan turisterna.
Man kan undra varför myndigheterna i Peru inte satsar mera på turism i det här området? Vägen till stationen där flodresan påbörjats skulle då behöva rustas upp. Detta skulle gynna även skogsindustrin. Vi mötte vid flera tillfällen stora lastbilar lastade med timmer, hur de lyckades ta sig längs den bedrövliga vägen när knappt vår mini-buss klarade resan förstår jag inte.
Fick även veta att det finns ett litet flygfält en bra bit in i djungeln, och den långa bussresan längs den rätt tråkiga och farliga bergsvägen var därför inte helt nödvändig.
Under en promenad i skogen med resegruppen och guiderna mötte vi en flock ganska stora piggsvin. Stora som större grisar. Först en, två, några stycken, strax dök fler och fler upp och på några ögonblick var de upp mot tjugo. Under några ögonblick betraktar de oss och vi dem. Plötsligt bestämde sig flocken för att fly och de satte av in i skogen och bort från oss. Kvar i luften fanns den fräna lukten av de skrämda djuren.
När det blivit mörkt var det dags för ytterligare en skogspromenad tillsammans med resegruppen och de två guiderna. Gruppens pann- och ficklampor var enda ljuskällan. Jag hade hunnit bli rätt trött på djungellivet vid det här laget, och övervägde på allvar att stanna kvar i övernattningsskjulet. Den monotona flodfärden, utombordarens surrande, värmen så snart man gick iland, att vi såg så få djur, 99.9 % av tiden såg vi inget annat än det bruna flodvattnet och gräs, buskar och träd, att tvingas sova i skjul som inte var mycket mer än förbättrade hönshus – jag hade så här lång in i djungelturen kommit att bli allt mera trött på alltsammans. Men följde trots allt med på vandringen. På med gummistövlar, långärmad skjorta, keps och fram med ficklampan.
Såg ett antal spindlar, några av dem hade byggt väldiga nät. Såg en terrakotta spindel som bodde i ett hål i ett träd. Amazonasområdet, som Manu national park är en del av, innehåller mycket som är outforskat. Man vet till exempel inte riktigt vilka insekter som finns i området, eller hur giftiga de är. Större behöver dock inte innebära giftigare, även mycket små spindlar kan vara dödligt giftiga.
Såg apor högt uppe i trädkronorna. De svingade sig elegant och till synes helt orädda mellan grenarna och de närmaste träden.
Skogsvandringen gick till så att en medhjälpare till guiden gick först och såg till så att den gröna trädormen inte låg på pass uppe på någon gren. Denna kunde i så fall göra snabba utfall mot förbipasserande. Den tog sats mot trädet och kastade sig mot sitt byte. Därefter gick guiden, och på rad efter gick gruppen om sju turister. Alla i gummistövlar.
Hade så här långt bara sett en annan turistgrupp.
Färden tillbaks till Cusco har nu påbörjats. Två långa dagar på floden, och därefter tio timmar i mini-bussen längs den bedrövliga vägen. Sedan var vi tillbaks i Cusco, som börjat fungera som en bas för våra utflykter.
Halvvägs i vår djungelutflykt längtade jag allt starkare tillbaks till civilisationen, till en stad. Ville bort från djungeln och att inte ha någon annan el än den som kommer från batteriet som gav ficklampan ljus. Trött på alla insekter, trött på kackerlackor på golvet och att varje natt behöva sova under moskitnät, trött på att behöva smörja in mig med anti-insekts medel och solskyddsmedel så snart vi lämnade skjulen där vi övernattade.
Kvällspromenaden i djungeln i går kväll såg först ut att bli ovanligt händelsefattig. Det lär finnas jaguar i området, och både guiden och dennes medhjälpare försökte få en skymt av en sådan. Detta lyckades ju inte, och en jaguar med normal hörsel uppfattar självfallet en grupp turister i gummistövlar på ganska långt håll. Vill den inte synas får vi inte se den, så enkelt är det.
En litet oväntad händelse under kvällspromenaden var att vi hittar en gul orm, som inte var speciellt tjock med närmre två meter lång. En variant av en boaorm. Jag rörde lite vid den och kände att den inte omgavs av ett tunt slem som till exempel ålar, den var torr och ganska kall.
Guidens medhjälpare försökte locka fram jätteuttrarna och kanske även den stora kajmanen med diverse märkliga ljud och genom att plaska i vattnet med en gren. Några uttrar eller kajmaner såg vi dock inte till.
Tidigare på dagen var vi ute på en liten sjö på en slags flotte som byggts genom att två kanoter sammanfogats med en träplatta om kanske 4 x 4 meter. Det var nästan helt stilla på den lilla sjön och tryckande varmt. Såg kajmanen på avstånd och genom kikaren. Ett urtidsdjur, lyckades fånga dess öga i kikaren några ögonblick och det var ett iskallt öga jag mötte. I samma sjö såg vi också en flock jätteuttrar, kanske var de 10 stycken, de fångade fisk och höll, som det tycktes, ett öga på sin fiende kajmanen.
De nedfallna träden i floden fastnade här och var på sandbankar och bildade då fantastiska trädkonstverk. Ibland så fantasifulla att det var som om konstnären Lars Vilks varit i farten med hammare och spik för att sammanfoga de märkliga skulpturerna.
Guiden pratade på om och fortsatte leta efter en jaguar. Själv trodde jag aldrig vi skulle få se någon. Ville nu bara komma bort från djungeln. Var trött på alltsammans.
Vi gjorde ett kort stopp vid en ”camp” igår. Där fanns en man som bodde där stora delar av året för att hålla platsen i ordning. En inkomst för hans familj, men också långa perioder då han var borta från familjen. Huvudbyggnaden var ett relativt stort hus, på området fanns även ett antal mindre skjul, ungefär som de vi övernattat i. I ett hörn i det största huset där vi togs emot fanns en kom-radio, annars fanns så vitt jag kunde förstå inget sätt att kommunicera. Ingen annan radio, ingen TV, ingenting. Fick veta att eventuellt skulle researrangören betala honom för att stanna på campen även under regnperioden, en ökad inkomst för honom och hans familj, men när skulle han i så fall komma att vara hemma?
En av guiderna berättade att hans far haft en liknande anställning som vakt för ett camp ute i skogen. Vi ett tillfälle hade han upptäckt att en jaguar låg utanför stugan där han bodde. Väntande på att han skulle ge sig ut och att jaguaren skulle få ett skrovmål. Det hade blivit en lång väntan innan guidens far vågat sig ut.
Mannen som nu bodde på campen berättade att han i kikare kunnat se en jaguar som åt av en annan man som vaktade en annan camp på andra sidan floden. Om jaguaren först dödat mannen eller funnit honom död och därefter börjat äta av honom var dock oklart.
Att jag inte äter kött bidrog sannolikt till att min mathållning blev ensidig, kvinnan som följer med som kock försökte nog, men tyvärr hade jag svårt att få i mig annat än det vita brödet och lite av riset. Var därför lite hungrig under stora delar av tiden, vilket kanske bidrog till att jag snabbare än annars tappade intresset för livet i djungeln? Var även lite förkyld under nästan hela den tid vi tillbringade i djungeln.
Borde ha tagit med en del egen mat och sluppit vara hungrig. Kunde t ex tagit med äpplen och grovt bröd, det hade gjort skillnad.
Noterade att både djungelområdet och själva floden var påfallande fritt från plastskräp. Nära campen där vi övernattade denna natt såg vi några PET flaskor i floden, men det var också det enda platsskräp vi såg under de här dagarna.
På vägen till Boka-Manu, där vi skulle övernatta, stannade vi vid en strand och gick upp en bit in i skogen till en djungelstation. Därefter följde en två timmar lång promenad, i gummistövlar, i den stekheta djungeln. Ruttna löv, nedfallna grenar, djungelbuskar och träd. Det var lerigt och kvävande varmt. Såg en liten ödla, en mycket liten klarblå insekt, några spindlar. Det var varmt, enformigt, jag blev allt mer uttråkad och trött på att gå omkring i gummistövlar, på led, i en djungelskog som var rent ut sagt tråkig. Därför är mitt tydligaste minne från djungeln nu när jag skriver rent mina anteckningar hur enformig djungeln var.
Efter mer än en timmas promenad i den middagsheta djungeln nådde vi ett vattendrag där ett alternativ för att ta sig över var att svinga sig i en lian, likt Tarzan. Flera i resesällskapet försökte sig på detta. Själv var jag vid det här laget alltför trött på djungellivet för att ens överväga ett så obekvämt sätt att ta mig över ett vattendrag. Höll mig i bakgrunden och skulle just till att förklara för guiden att jag inte tänkte leka Tarzan när han förekom mig och nedlåtande sa ”yes of course, not you”. Guiden visade på ett annat sätt att ta sig över. Man kunde en bit längre bort hålla sig i några spretande grenar och med hjälp av dessa försöka hålla balansen då man gick över en nedfallen trädstam. Med tanke på att många av oss bar med oss pengar, kameror, mobiltelefoner och annat var det stolligt att lägga upp en promenad där vi var tvungna riskera att på ett eller annat sätt falla i en lerig flod. Funderade en stund på att vägra och gå tillbaks den långa vägen vi kommit på istället för att korsa det leriga vattendraget. Tog mig dock samman och balanserade över stocken till andra sidan av vattendraget.
Strax innan vi var tillbaks vid djungelstationen där den cirka två timmar långa promenaden tog sin början nådde vi en uttorkad flodbädd. Under regntiden rann här sannolikt rätt mycket vatten, när vi passerade var flodbottnen lerig och glest gräsbevuxen. Cirka en meter ovanför den uttorkade flodbottnen gick en gångbron med ruttnande brädor. Plötsligt trampade min sambo igenom en av de ruttna plankorna och ena benet åkte rakt ner samtidigt som kroppen vred sig åt sidan. Det såg illa ut. Vi var flera som på några ögonblick var framme och hjälpte till. Visst först inte hur illa det gått. Var benet brutet? Var något av? Blödde det? Lyckligtvis visade det sig att det gått ganska bra. Byxorna blev leriga, och det blev några ordentliga blåmärken på ena benet. Med lite mindre tur kunde ett ben varit brutet.
I Poka-Manu, en liten by, där vi övernattade. På promenad en sen eftermiddag, timmarna innan det blev mörkt. Tjugo familjer och cirka tre butiker som sålde öl, drickor, snacks, spik och en hel del andra varor. Även här träffade vi på en förvånansvärt uttråkat expedit. Kanske var det just så trist att bo i en liten by i utkanten av djungel?
Vi besökte en av de familjer som bodde i ett enkelt hus en bit från floden. Prövade att dricka deras eget hembryggda öl. Det smakade som avslaget öl blandat med apelsinjuice, det smakade ofärdigt, men det var drickbart och förmodligen något man skulle kunnat vänja sig vid.
Prövade på att bli biten av en myra som kallades army-ant. Om man lät ett antal av dessa sprida sig över ett sår kunde de genom att bita i huden liksom sy ihop såret, åtminstone enligt vad som sas. Det sved till rätt rejält när den bet i min friska hud på handens insida.
Byborna och de som bodde i närheten av byn livnärde sig genom att fiska, jaga, och odla bland annat majs och papaya. En del för eget bruk, en del för försäljning inne i byn. Den som tillhör området – var uppvuxen där – var infödda - kunde få en bit jord gratis av myndigheterna. Virket till ett enkelt hus kan de betala av genom att arbete. Ett enkelt, mycket isolerat och fattigt liv, men för de flesta förmodligen ändå ett bättre liv än de skulle ha om de försökte sig på att leva i någon av städerna i området.
Det fanns sedan sju år tillbaks ett oljeeldat kraftverk i Poka-Manu som gav byn elektricitet mellan 18 och 21. Oljan var man tvungen att frakta till kraftverket på floden. Vore inte solceller ett bra alternativ?
Fick papaya som liknande pommes frit och någon slags blomkål till middag. Första gången under tiden i djungeln som middagen var riktigt god och jag åt mig mätt. Frukosten dagen efter bestod av riktigt goda pannkakor. Efter cirka en halvtimma på floden gjorde vi ett stopp vid en by med cirka 1000 innevånare som hette Diamante. Där fanns en skola, flera fotbolls- och basketplaner, telefon på en central plats och någon slags satellitdiskar för TV mottagning.
Vi vräffade på en man i byn som enligt vad som sas hade blivit bortrövad som barn från en stam av ”uncontacted”. De hade tagit honom ”as a pet”, som ett husdjur. Vet inte hur mycket av allt detta som var sant, men skakade hand med den gamle mannen innan vi lämnade byn.
De ”uncontacted” lever nomadliv, flyttar omkring och har liten eller ingen kontakt med andra grupper av ”uncontacted”. Frågan hur de undviker inavel när de lever i så små och isolerade grupper fick att svar några dagar senare. De rövade emellanåt bort en kvinna från en annan stam.
Såg ett halvdussin kapivarer vid strandkanten. De liknarde marsvin, och tillhörde samma familj, men var stora som, eller större än, grisar. De är gräsätare, goda simmare och huvudföda för jaguaren.
Färden på floden gick genom bitvis mycket strömt vatten. Så starka vattenströmmar att man kunde se hur vattnet var högre på vissa ställen och lägre på andra där det forsade förbi undervattensgrund. Vi såg två hundar som simmade över floden. Deras ägare hade tagit båt över floden och lämnat hundarna kvar på stranden.
Utanför hyddan där vi övernattade fanns ett bananträd med en ganska stor klase omogna bananer och en inte utslagen mörkröd blomma. Såg små svarta fåglar, som påminde lite om sländor, utanför hyddan. Tror det var en slags kolibri.
Det blev en svår – obehaglig natt – i hyddan. Alla ljuden från insekter och andra djur. Kändes som om jag befann mig inuti en väldig myrstack, men somnade till slut.
När jag tänker tillbaks på människorna vi mötte i de små byarna i djungeln slår det mig att de inte tycktes vara speciellt lyckliga, inte ens glada. Snarare uttråkade och kanske till och med deprimerade. Kanske längtade de bort från livet i de små djungelbyarna? Kanske var det bilderna som televisionen förmedlar som fick dem att misströsta över allt de inte hade? Kanske vore de lyckligare om de inte visste om något annat liv än det i djungeln?
Bergsvägen mot Cusco var konstant ojämn, massor av mer eller mindre snäva kurvor och gropar av olika storlek. Ett och annat kors vid vägkanten visade var andra resenärer misslyckats med att hålla sig kvar på vägbanan och störtat handlöst ner för de branta bergssluttningarna.
Uppe i de karga bergen såg vi här och var barn och barn som vallade får. Inne i bussen var det varmt men de gånger vi stannade för att sträcka på benen blev det klart hur kallt det var i det dis och den fuktiga luften som svepte över bergen.
Högt uppe i bergen, och innan Cusco, stannade vi för att se på begravningstorn från Inkatiden.
Omedelbart när vi steg ur bussen slog den kalla luften, fukten och diset emot oss. I begravningstornen hade inkaindianerna begravt sina döda sittande, omgivna av olika dyrbarheter. Spanjorerna hade skövlat och plockat åt sig allt av omedelbart värde, själva tornen fanns dock kvar. Jag försökte krypa in i ett av dem, men insåg att jag var alltför storvuxen för att få plats.
Sista biten in mot Cusco var vägen i mycket bättre skick, den allra sista delen var till och med asfalterad. När vi körde in i Cusco sent om kvällen såg vi inget av stadens charm. En grå, trist stad, vägar med en deprimerande gul belysning och tråkiga grå gränder. Här och var fanns små industrier och livsmedelsaffärer.
Bussen med vi åkte med stannade plötsligt och oväntat vid det stora torget i centrala Cusco. När guiden berättade att ”nu är resan slut” blev det helt tyst i bussen. Ingen hade väntat sig att resan tillbaks till från utflykten till djungeln skulle sluta där på torget - ett ganska långt stycke från hotellet för flera i resesällskapet. Jag förklarar för guiden att jag var förvånad över att transfer till hotellet inte ingick, och att det var minst sagt ovanligt att man bara blev lämnad med sitt bagage på ett torg efter en nästan veckolång utflykt. Guiden började säga något som jag tolkade som att han kunde ordna taxi till oss, om denna skulle bekostas av researrangören eller oss själva förstod jag dock inte. Han sa också något om att de inte fick lova att köra in på de små gatorna med bussen på kvällstid, och att det var skälet till att vi inte kunde få transfer till hotellen. Min sambo och jag börjar gå mot vårt hotell, guiden följde efter och pratade om taxi, men vid det laget var vi trötta på alltsammans och vill bara komma hem till vårt hotell. På vägen till hotellet såg vi flera och större bussar än den vi åkte i på de trånga gatorna upp mot kullen där vårt hotell fanns. Antingen fanns det inget sådant förbud mot att köra med buss på dessa gator på kvällarna, eller så fanns det men efterlevdes inte. Utflykten till djungeln slutade därför med att min sambo och jag gick till fots med vårt bagage. En cirka tjugo minuter lång promenad upp för några branta backar, med bitvis mycket smala trottoarer. Det var ett litet tråkigt slut på djungelutflykten, men ändå på något sätt inte helt oväntat med tanke på det ointresse för sitt arbete som man kunnat ana hos flera av de guider vi stött på.
Den sista kvällen i Cusco slog det mig hur dålig luften var på de trånga gatorna uppe på kullen där vi bodde. Den livliga och inte helt ofarliga trafiken på de alltför trånga gatorna var förklaringen. Förmodligen var luften sämre på dessa gator i en stad uppe i sydamerikanska Anderna än på många gator i Europeiska storstäder.
Det sydamerikanska resebolaget vi anlitat, och som med undantag för djungelturen, arrangerat vår resa så här lång, avslutade med att dela ut en enkät där det gick att ange hur nöjd man varit med deras tjänster. Märkligt nog delade de bara ut ett (!) exemplar som gruppen gemensamt hade att fylla i.
Dagen därpå hämtades vi redan vid 5.30 av en guide för en kort promenad till minibussen som skulle köra oss den lilla biten till flygplatsen i Cusco. Det var en kall morgon, och natten på hotellrummet hade även den varit ganska kall även om vi hyrt ett elektriskt element som höll den värsta kylan och fukten på avstånd. På vägen ut till flygplatsen fyllde vi i en enkät om resebolagets tjänster och vad vi tyckte om hotellet där vi nu sammanlagt kommit att tillbringa ganska många nätter. Vi skrev att det varit kallt på rummet, och guiden verkade förvånad, nästan chockad, och sa att hon var tvungen förklara för sin chef vad vi tyckte om hotellet.
Venezuela
Vägen hemåt gick via Venezuela, Caracas och ön Isla Margarita. Det tog tid att komma av planet på flygplatsen i Caracas. De hade bara hade en buss som fyllde kanske en fjärdedel av antalet passagerare på planet. Bussen körde i skytteltrafik för att transportera oss från planet till ankomsthallen. Den här gången dök våra väskor upp som planerat. Efter att ha hämtat väskorna stod vi i en lång kö för att få visa våra pass och en ifylld blankett med födelseuppgifter och annat. Efter en del letande hittade vi hallen för inrikesflyg, där vi skulle ta planet till Isla Margarita.
Den långa kön står nästan stilla. Vi väntade i timmar på att få checka in bagaget för den korta flygturen ut till ön där vi skulle tillbringa några dagar innan resan hem till Sverige. Väl framme vid incheckningen fick vi veta att det var för sent att checka in. Vi fick även veta att flygbolaget inte ersatte oss på något sätt, eller att de behövde hjälpa till med att ordna hotellrum för natten, eller annat flyg. De menade att det var vårt fel att vi missat planet, vi borde varit på plats tidigare.
Caracas flygplats var sliten och upplyst av ett svagt gult ljus, vilket bara förstärkte känslan av trötthet, slitenhet och uppgivenhet. Även de som arbetade på flygplatsen tycktes trötta och sorgsna. Läste i en liten skrift från Utrikesdepartementet att Caracas ansågs vara världens näst farligaste stad, vad gällde brottslighet.
Vi försökte ringa numret den svenska researrangören gett oss till den lokala representanten utan att lyckas komma fram. Till slut och efter att ha fått hjälp av en person på flygplatsen som arbetade i ett växlingskontor lyckades vi få telefonkontakt. Efter en stund dök två personer upp på flygplatsen. De hjälpte oss med sina språkkunskaper och kunskaper om vem man skall prata med, och hur, och lyckades ganska snabbt boka in oss på en annan avgång, senare på kvällen, med ett annat flygbolag. Det blev en extra kostnad för oss, pengar som vi hoppades få tillbaks.
Väl ute på Isla Margarita hämtades vi av en representant för den svenska resebyrån, som gav oss skjuts till hotellet där vi skulle bo under dagarna på ön. När vi kom fram till hotellet, efter en bilfärd längs ganska tomma gator, upplysta av ett gulaktigt sken, inte olikt det på flygplatsen, varnades vi för att vara ute nattetid, eller att visa smycken eller pengar alltför öppet. Isla Margarita en sen kväll var en grå och sliten plats. Stämningen var ”fattigt, slitet, grått”.
Vi badade i det varma havet och åt gott på en restaurang vid havet, till priser som var helt i klass med dem hemma i Sverige. Vattnet var varmt och blått i olika nyanser. Gul sand, som bitvis var täckt med tång som även fanns i vattnet en bit ut och gjorde att man inte ville bada just där i alla fall. På stranden och på gatan som gick längs stranden fanns försäljare av diverse krimskrams, men också sådant som inte var krimskrams. Byborna var en blandning av olika folkslag, och variationen i utseende var stor.
Badade på kvällen i det varma vattnet i poolen inne på hotellområdet.
Turismen hade funnits på ön tillräckligt länge för att försäljarna skulle ha lärt sig några ord på svenska; handduk, hej, hejdå, tack, tacksåmycket... Men i likhet med Peru var detta spanskans land. Få av försäljarna kunde förmodligen ens räkna till tio på engelska.
Gick förbi en liten polisstation på huvudgatan, som var gatan som gick längs stranden. En mycket ung polisman, kanske var han aspirant, började prata med oss. Inte för att få se våra pass eller andra papper. Han undrade, nyfiket, var vi kom ifrån. Vi försökte förklara, Sverige, Sweden, Suecia? Men inte heller när vi sa Europa tyckts han förstå var ifrån vi kom. - Ahh, Gringos, skrattade han.
En man som ville sälja bland annat en jeepsafari, ön runt, stannade oss på gatan. Han sa sig ha arbetat i Sverige, på ett hotell vid Kungens kurva i Stockholm. Om det var sant, eller något han använde för att locka svenska turister att köpa någon av hans utflykter, var ju svårt att veta.
Idag fick vi pengarna tillbaks för det vi la ut extra för flygbiljetterna hit ut till ön. Att vi redan dagen efter fick pengarna var en glad överraskning, - något som fungerade bättre än förväntat! Men att detta fungerade så bra berodde på vår svenska researrangör.
Vi åkte taxi till och från hotellet till huvudstaden på ön, Palemara. Besökte kaninmarknaden, där det såldes kläder, souvenirer osv... I en stor hall en bit bort hade det varit fiskmarknad, men när vi kom dit fanns bara lukten kvar. I en annan avdelning fanns hönsavdelningen. Höns i mängder i slitna och skitiga burar.
Taxi tillbaks in till staden och Fortet. Det måste ha varit det minsta fort jag någonsin sett. Några steg så hade man sett det som fanns på bottenplanet, och några steg upp för en slänt och man var uppe på andra våningen, med utsikt över bukten. På vägen ut hejdas vi av en vakt som gärna såg att vi inte bara skrev våra namn i en liggare, de ville även att skrev någon rad om vad vi tyckte om själva fortet.
Det var varmt i området vid fortet. Vi fikade och åt var sin varm ostmacka. Sedan var vi nere vid stranden en stund. Tog en öl på en servering bland solstolar inklämda på en liten del av stranden som gick som en båge i bukten. Bara latinamerikaner där på stranden, och så min sambo och jag. Varmt, svettigt, musik på alltför hög volym. Varför tillbringar någon sin lediga tid på en sådan plats? En man som sålde såpbubblor gick förbi och blåste stora såpbubblor som svävande i luften några sekunder innan de brast. En latinamerikansk man med armen i gips tycktes njuta av livet där ner på den varma stranden. En hund hade sökt skydd under ett av borden. Havet och bukten vid Palemara var vackert blå. Fåglar med kluven stjärt, likt svalor, men stora som fiskmåsar eller större cirklade i skyn. Ibland dök de ner i havet med näbben före.
Taxin som vi gjorde utflykten i, och som hämtade upp oss vid fortet en stund senare, var av märket Zephyr.
Det var tydligt att människorna på Isla Margarita var en blandning mellan olika folkslag, svarta och vita, spanjorer och andra européer eller en blandning mellan dessa. Att många, men långt ifrån alla, var ganska överviktiga bidrog till den stora variationen i utseende.
Vi åt gott på en restaurang nere vid stranden den kvällen. Det var inte billigt, men inte heller dyrt. Vi var där mellan 19.30 och 21, och så vitt vi kunde se var vi de enda gästerna. Kanske var det lågsäsong?
Vid 21.30, när vi låg i sängen på hotellrummet, försvann elen. Ett av alla dessa strömavbrott i det här landet. Vet inte om det berodde på att någon ledning gått sönder, eller om det helt enkelt handlade om att spara på strömmen?
Var på jeeptur idag, den började vid 9 och slutade vid 18. Första stoppet var vid en katolsk kyrka belägen långt från kusten. Antingen var den nybyggd eller grundligt restaurerad. Det var varmt, kvavt och mängder av små stånd utanför kyrkan där de sålde katolska souvenirer, halsband, madonnabilder osv... Det andra stoppet var vid ett fort som var identiskt med det vi besökte nere vid kusten, det här fortet var dock beläget långt från kusten. Hur och vad de en gång i tiden tänkt sig försvara sig mot begrep jag inte. Även här ville de gärna att man skrev sitt namn i en liggare och med någon mening skrev något om fortet. Det tredje stoppet var vid Isla Margaritas västligaste spets. Ett lite längre stopp och vi bjöds på lunch på en liten restaurang nere vid havet. Efter maten hann vi med att bada i det varma blå havet. En gul ganska lång sandstrand. Några stora papegojor som gick omkring i taket. Så vitt vi kunde se var vi dock de enda icke-latinamerikanerna på stranden. Ett behagligt stopp som tyvärr fick en dålig avslutning då vi på vägen tillbaks till jeepen – som sambon och jag hade för oss själva såg vi en liten pippi-långstrump apa fastbunden i koppel. Den var stressad och sprang nervöst fram och tillbaks. Antar att de hade den där vid restaurangen som en kul grej – något för turisterna att skratta åt – men jag blev sorgsen av att se hur den plågades.
Jeepturen bjöd på ganska långa transportsträckor. Vi såg en bil som var så rostig att det var svårt att förstå vad som höll den samman, en annan bil saknade framruta. Variationen i människornas utseende återfanns även i variationerna i hur bilarna såg ut.
Det var varmt, nästan olidligt hett, mellan klockan 10 och 14. Såg stora pelikaner som dök efter fisk i havet utanför den näst största staden på ön.
Västra delen av Isla Margarita var karg, - kaktusar, låga buskar och sand. Karg som den grekiska ön Karpatos.
I jeeputflykten ingick även en tur på en sjö där det fanns ett mangroveträsk. Såg nästan inga djur där – vilket ju kan ha berott på att vi färdades i en båt med högljudd utombordare. Såg dock en fågel – som liknade en stork – helt stillasittande som om den var av plast. Kanske var det också en platsfågel med ditlimmade fjädrar som fladdrade i vinden? I kom inte tillräckligt nära för att kunna avgöra den saken.
Här och var såg vi utmärglade hundar. Alltid dessa plågade hundar, vart man än kommer i världen. Allt detta lidande hos världens hundar.
Det koloniala förflutna var tydligt och närvarande på Isla Margarita. Ursprungsbefolkningen tros ha varit nomader som inte byggde något som finns kvar idag, inte ens som ruiner. Tydligast var det koloniala förflutna i språket, i spanskan. Även religionen var ett kolonialt arv. Katolicismen som är den stora religionen här, är ju de spanska erövrarnas religion. Skall dock nämna att vi i en kyrka såg en svart Jesus på ett kors.
Gjorde ett försök att sola under ett parasoll på stranden och bada i det blå varma vattnet. Insåg än en gång att detta med sol och bad inte är något för mig. Hellre då ett dopp i poolen vid hotellet sent om kvällen.
På en den ganska lilla flygplatsen på Isla Margarita. Flyget till Caracas var försenat. Efter en hel del väntan var vi dock i luften och på väg mot Caracas. Om en timma stängde incheckningen hos det flygbolag som skulle ta oss till Europa. Framme i Caracas. Det var bråttom. Jag väntade på väskorna samtidigt som min sambo gick raka vägen till incheckningen för det internationella flygbolaget som skulle flyga oss till Sverige. Till vår hjälp hade vi en guide som egentligen inte var vår guide, men som varit nere på Isla Margarita för att utbilda nya guider.
När jag efter en stunds väntan fått ut båda väskorna begav jag mig så snabbt som möjligt mot utrikes och incheckningen. Var framme vid deras incheckning nästan en timma efter det att incheckningen stängt – och de vägrade checka in oss. Där stod vi. Den lokala guiden dök upp och efter samtal med flygbolaget kunde han meddela att skulden ansåg ligga hos det lokala flygbolaget, Aserca, vilket också det stora internationella flygbolaget tidigare påpekat.
Den lokala guiden var hjälpsam och tog min sambo och mig, samt ytterligare några personer som inte reste med vår researrangör men som hakade på oss, till Asercas kontor och hjälpte oss förklara vår situation för de spansktalande personerna på kontoret. Det ordnades så att vi fick skjuts till ett hotell i närheten. Morgonen därpå skulle vi hämtas upp och senast vid 12 skulle vi vara vid incheckningen hos det internationella flygbolaget.
Hotellet vi bodde på den natten låg nära flygplatsen. Vi kunde se planen strax innan de landade eller strax efter att de hade lyft från fönstret på hotellrummet. Ibland lät det nästan som om ett plan skulle landa på hotellets tak. Från fönstret såg vi även andra hotell, och en skymt av havet.
Vid middagen på hotellet blev det återigen tydligt att de inte förstod ens den enklaste engelskan, eller kanske vill de inte förstå? Maten var dock helt okej.
Vi bodde i våningen under köket, ibland kunde vi höra köksmaskinerna, hur de högg och skar.
Senare under kvällen satt jag nere vid receptionen, där det fanns en dator med internetanslutning. Plötsligt dök det upp en man ur personalen som sa att ”my wife” vill att jag genast kommer till rummet. Väl där fick jag veta att en galning bankat på både vår och grannarnas dörrar. Det var oklart vad han hade för ärende, om han vill sälja något, informera om något, eller kanske bara vill ta sig in på något av rummen? När min sambo vid läggdags lyfte på täcket såg vi att det låg en plastkniv i sängen, lyckligtvis en oanvänd.
Vi var på Caracas internationella flygplats innan klockan 12. Vi fick veta att det inhemska flygbolaget, Aserca, som genom förseningen igår orsakade att vi inte hann med planet till Europa, skulle betala en slags straffavgift, eller ombokningsavgift, till det internationella flygbolaget.
Vi var en liten grupp nu, om sju personer, som besökte Asercas kontor. Ganska snart insåg vi att ingen av dem visste någonting om några försenings eller straffavgifter. Ingen av dem kunde för övrigt ett ord engelska. Efter en stund följde dock en av dem med oss till det internationella flygbolagets incheckning, som vi tolkade det för att betala ombokningsavgiften. Det hela drog dock ut på tiden. Några i gruppen påminde flera gånger Aserca airlines om vår situation och vad som behövde ordnas. Till slut, efter nästan tre timmars väntan, och inte så långt innan flygbolaget som skall ta oss till Europa skulle stänga sin incheckning betalade Aserca äntligen avgiften och vi kunde gå till incheckningen. Att betala en ombokningsavgift från ett bolag till ett annat borde gå att lösa med en knapptryckning. Det borde röra sig om minuter. Är det någon som tjänar på detta sega ineffektiva system?
Tänker på alla dessa trötta anställda på flygplatsen i Caracas. Det gula ljuset som bara bidrog till tristessen, uppgivenheten. Ingen servicekänsla, ingen vilja. Snarare som om vi besvärade dem och att de var upptagna med något annat än passagerare och flygavgångar.
Kanske har myndigheterna i det här landet under så lång tid struntat i befolkningen att denna, när den får lite befogenheter själva, också väljer att strunta i det som borde ordnats snabbt och smidigt? Kanske är det en fråga om mentalitet helt enkelt?
Noterade under mina små promenader på Caracas internationella flygplats att där inte fanns en enda bok på engelska.
En man från Tyskland som ingick i den lilla gruppen som missade samma plan dagen innan dök upp. Han hade precis råkat ut för att få allt sitt bagage genomsökt på ett mycket bryskt sätt. Han var märkbart upprörd och sa att han rest mycket i Syd-Amerika men aldrig blivit så illa behandlas som här på flygplatsen i Caracas.
Caracas flygplats, vad är det som är så svårt? Varför är så mycket så oorganiserat? Och så detta gula deprimerande ljus.
Äntligen ombord och på väg mot Europa.
Lyckades inte sova någonting under de tio timmarna på planet. Kunde inte sitta i dessa trånga stolar och sova. Kroppen vägrade. Var uppe gick omkring i gången tre eller fyra gånger. Min sambo sov åtminstone till och från.
Väl framme i Frankfurt, och efter att ha fikat och tagit en öl, insåg vi vid incheckningen att biljetterna för resan till Landvetter och Göteborg på grund av förseningen nu endast gällde för plats på väntelistan. Om planet inte är fullbokat fick vi åka med, i annat fall fick vi vänta tills en avgång där det fanns lediga platser.
Planet som avgick 12.15 hade inga lediga platser, nästa gick vid 17.30. Insåg att jag måste försöka sova lite, en väska och jackan fick fungera som huvudkudde. Någon riktig sömn blev det tyvärr inte, knappt ens lite microsömn. Min sambo hade dock mycket lättare för att somna och sov några timmar på en obekväm soffa. Det blev en lång väntan på att klockan skulle bli 17.30. Vid 17.20 fick vi veta att alla inte dykt och att vi fick var sin plats, det blev i Business Class till och med.
Äntligen på väg mot Göteborg!
Strax innan vi lyfter i Frankfurt såg jag hur ett annat stort plan landade i närheten. Förundrades, trots att jag sett detta många gånger tidigare, - hur dessa stålkonstruktioner alls kan lyfta, flyga och landa.
Fönsterplats på planet. Fick se en underbar och färgrik solnedgång med land och floder i Tyskland och Danmark. Solen ovanför molntäcket, floderna, sjöarna. Det var disigt och vackert.
Klockan 13.50 på lördag var den planerade tiden vi skulle vara på Landvetter. 19.05 på söndag var i framme, detta på grund av att ett av Asercas plan var försenat, men det kunde blivit ännu värre om vi inte fått plats på planet 17.30 från Frankfurt. Nästa plan gick först vid kl 22.
Tänkte på vägen upp mot Göteborg att jag är lyckligt lottad som bor i ett land i norra Europa.
Väl framme på Landvetter insåg vi att vårt incheckade bagage inte kommit med planet, vilket kanske inte var så märkligt eftersom vi själva kom med i all hast strax innan planet lyfte. Dagen efter fick vi dock våra båda väskor levererande hem till bostaden utan kostnad.
Forex på Landvetter växlade in de peruanska pengarna som vi hade kvar. Tydligen var det ovanligt med peruansk valuta och damen i kassan var tvungen att ta fram en pärm med bilder på olika valutor för att försäkra sig om att det faktiskt var äkta peruanska sedlar vi vill växla in.
Venezuleansk valuta tog Forex dock inte emot. Efter att senare ha försök växla in det vi hade kvar i denna valuta på ett annat Forexkontor i centrala Göteborg, samt hos konkurrenten X-change, utan att lyckas, så lämnade jag vid en senare resa de ”omöjliga” sedlarna i en urna på Landvetter. Välgörenhetsorganisationen tog enligt uppgifter på glasurnan emot alla slags valutor.
*En tid efter att vi kommit hem till Sverige fick vi veta att både det internationella flygbolaget och försäkringsbolaget betalade för alla våra utgifter i samband med det försenade bagaget.
