Zadar Kroatien Sommaren (Augusti) 2013

Bilder + text

Trapani Italien Maj 2013

Bilder + text

Amsterdam Holland Påsken 2013

Bilder + text

Hamburg Tyskland December 2012

Julmarknad

BILDER .... och text

Kenya och Tanzania - hösten 2012

Efter mellanlandning i Amsterdam flög vi ner mot Grekland och därefter Egypten. Såg en starkt upplyst stad vid medelhavets södra kust, förmodligen var det Alexandria. Staden som under antiken, och ända in i medeltiden, kunde visa upp ett av världens sju underverk, ”Fyrtornet på Faros ”. Under antiken fanns i Alexandria även världens största bibliotek.

När vi passerat kusten blev det mörkt. Väldigt mörkt. Såg ljus nere på marken endast på en plats. Annars kolmörkt. Fram mot morgonen nådde vi Kenya och Nairobi.

Vägen från flygplatsen till hotellet påminde om Indien och Goa. Samma galna trafik. Samma röda jord.

Under den första dagen hann vi med att besöka en park där man tog hand om elefanter som blivit föräldralösa, och som annars skulle gått en säker, och kanske ganska långsam död, till mötes. I parken fanns även en blind vuxen noshörning och ett tamt vårtsvin.

- bilder -

Vi besökte även en mindre park med bland annat giraffer. Man kunde hålla fram några nötter i handen som de väldiga girafferna böjde sig ner och åt av. Det var mäktiga djur med enorma huvuden. Stora ögon och en fantastiskt lång tunga. Fick även se hur girafferna kunde böja på den långa halsen så att den nästan bildar bokstaven O.

- bild -

Vi hann även med att se författarinnan Karin Blixens afrikanska hem, som nu för tiden är ett museum. Utöver allt som fanns att se i hemmet kunde man även se det som fanns kvar av diverse redskap som använts i den kaffeodlingen som Karen Blixen och hennes man drev under ett antal år. Ute på den stora tomten fanns ett par nordiska tallar, sannolikt planterade av Karen Blixen och ett säkert mer än tre meter högt ”julstjärne” träd. Man kan köpa sådana i Sverige strax innan jul, men då mindre än en tiondel så höga och avsedda att placeras inomhus.

Utanför huset fanns två stenar vid vilka Karen enligt uppgift ofta satt och rökte sent om kvällarna. Hon lär även ha haft två lyktor. En grön som signalerade att hon vill ha sällskap och en röd som sa att hon ville vara ifred.

Inne i bostaden fanns bland annat de stövlar som Maryl Streep använde när hon gestaltade Karen Blixen i filmen Mitt Afrika.

• bilder-

I närheten fanns även en liten fabrik för tillverkning av lergods och smycken. Arbetet i denna lilla fabrik gjorde det möjligt för ensamstående och annars kanske arbetslösa kvinnor att få en liten inkomst. Tror det var Fairtrade eller någon liknande organisation som organiserade det hela.

På vägen tillbaks till hotellet stannade vi vid ett köpcentrum och när vi kommit in i det ganska stora varuhuset var det, för ett ögonblick, nästan som om att vara hemma i Sverige.

När vi åkte tillbaks till hotellet tänkte jag att trafiken här i utkanten av Nairobi påminde om den i Goa i Indien. Ett kaos som samtidigt inte var kaos.

Sammanfattningsvis bjöd den första dagen på ett underbart i Afrika. Långt från det elände, med svält och våld, som media så ofta förmedlar.

Dagen därpå åkte vi till Amboseli nationalpark. Strax utanför ingången till parken omringades bussen av försäljare av diverse träskulpturer, de flesta föreställande bufflar, elefanter och giraffer. Hade inte lust att köpa souvenirer just då och väntade på att vår guide skulle bli klar med pappren så vi kunde åka vidare.

En av försäljarna ville byta en buffelskulptur mot min keps. Så, har man kepsar liggande hemma som man inte använder så kan en idé vara att ta med dem på semestrar till fjärran länder och idka byteshandel. Men till vad skall man ha alla souvenirer som man då kan byta till sig?

På vägen till tältlodgen där vi skulle tillbringa natten såg vi giraffer, zebror, antiloper, gnuer, elefanter och thomsongaseller. Vi såg också många olika slags fåglar, de flesta ganska olika de vi har hemma i Sverige. En av fåglarna där nere i Kenya kände vi dock igen utan problem, den ”svenska” gråsparven. På något konstigt sätt var det exotiskt att se vanliga gråsparvar mitt i det annars så exotiska.

Vi såg även flera sandstorms tromber. Det är rätt märkliga fenomen som tycks ganska kortlivade och förmodligen alltför svaga för att kunna åstadkomma någon skada. Vissa av dem är dock imponerande och syns på långt avstånd. (skall lägga till mer text om dessa...http://en.wikipedia.org/wiki/Dust_devil..)

• bild sandstorms tromb -

Här och var fanns vad som såg ut som stora jordhögar med håligheter. Det var termitbon.

- bild -

På vägen till lodgen skymtade vi det väldiga berget Kilemanjaro. Tyvärr var det nästan helt täckt av moln, men vi hoppades få se mer av Afrikas högsta berg senare under resan. Vi befann oss nu på 1100 meter över havet och Kilemanjaros högsta topp är på 5900 meter över havet. Med sina 4800 över den omgivande markytan är Kilemanjaro världens högsta fristående berg.

Under eftermiddagens safari såg vi zebror, gnuer, antiloper, elefanter, giraffer och märkliga fåglar som såg ut som en blandning mellan en häger och en struts. Vi såg också en skymt av en Cerka (Serka?), som är en slags räv-hund-med prickar... (skall lägga till text om serkan).

Efter middagen, vid ungefär klockan nio på kvällen, gick vi mot tältet där vi skulle tillbringa natten. Det var mörkt, storslaget och stjärnklart. Såg tusentals stjärnor och anade, som ett dis, vad jag tror var vintergatan. Det är en lyx och lycka att få se den svindlande mäktiga världsrymden, långt bortom den bleka rymd man ibland, och på sin höjd, kan ana i våra ljusförorenade städer.

En tidig och kylig morgon. Avgång för safari redan vid 6.30.

Vi såg elefanter på bara några meters avstånd och zebror och gnuer lite längre bort. Såg även Kilemanjaro lite tydligare än tidigare, ofta är det tydligen färre moln kring det väldiga berget tidigt på morgonen.

Intrycken från Kenya under de första dagarna var oväntat positiva. Långt ifrån den fattigdom och det elände man får ta del av genom TV och tidningar. Utrikesdepartements (UD:s) lilla skrift, som vi brukar köpa innan vi besöker ett främmande land gav dock en mörkare bild av landet.

Nästan hälften av landets 41 miljoner innevånare lever i fattigdom och av dessa lever cirka hälften på under en US dollar om dagen. Halva befolkningen är under 19 år. Ungefär en halv miljon jobbar inom turism sektorn (och ännu fler arbetar inofficiellt inom turismen).

Våld mot kvinnor är ett utbrett problem och cirka en tredjedel av kvinnorna har blivit utsatta för könsstympning, trots att detta varit förbjudet sedan 2001.

I UD:s skrift kan man också läsa att det finns 50 nationalparker och naturreservat i landet.

Efter frukost åkte vi vidare mot andra sidan av Kilemanjaro. Vi kom fram till en ganska ödslig gränskontroll, betalade 50 US dollar per person i visumavgift och sedan var vi inne i Tanzania.

Det första vi såg var stora bananodlingar. Det kändes nästan som att vara i Goa, den röda jorden, det lantliga, det fattiga men inte på något sätt uppgivna.

Efter några timmar var vi framme i Moshi, en stad med 200 000 innevånare. Staden ligger nära Kilemanjaro och många som tar sig upp till bergets topp utgår från Moshi.

Efter att ha checkat tog vi en kort promenad på stan. Tyvärr hann vi knapp ut på gatan innan vi blev uppvaktade av flera envisa försäljare. De följde efter och ville ”hjälpa till”, trots att vi inte bett om hjälp. En av dem var till och med så fräck att han följde med oss in i en butik, ”hjälpte” oss plocka ner varor i en korg, och framme vid disken försökte han sig på att ta betalt. "Jobbar han här?" frågade min sambo mannen som satt bakom disken och som vi antog ägde butiken. När vi fick ett nekande svar fick vi nog och gick därifrån utan att köpa något. Lite senare blev vi uppvaktade av en ung man som gång på gång pratade om att några konstnärer som hade en utställning i närheten.

I Moshi såg vi en hel del fåglar. Bland annat en som liknade en skata men som var nästan dubbelt så stor.

- Bild på ”skatan” -

Strax efter mörkrets inbrott tog vi en kort promenad på stan. Vi bodde på en dåligt upplyst parallellgata till huvudgaten. Några tomma plastpåsar flög omkring i kvällsblåsten. Stämningen var lite obehaglig. De flesta butikerna var stängda. Mörka män satt och tryckte utanför mörklagda hus. Vi köpte några flaskor vatten i en mini-market och gick sedan tillbaks till hotellet.

Den kvällen åt vi middag på hotellet. Min sambo beställde stekta räkor med pommes frites, själv valde jag fisk med potatismos. Vi fick vänta länge på maten. Potatismoset var förmodligen gjort på riktig potatis. Tyvärr var det inte riktigt varmt. Fisken hade de gömt under en tjock och seg panering som flöt ihop med den tjocka bruna såsen. Alltsammans var segt och oaptitligt. Det var för mycket panering och för mycket av den tjocka såsen. För segt. Jag fick en rätt stor portion där jag i stort sett endast lyckades få i mig det halvt om halvt varma potatismoset. Servitrisen noterade att jag inte ätit upp fisken och jag fick undrande blickar. När vi gick en stund senare fick vi blickar som inte kändes helt vänliga från kökspersonalen. Det var ingen som sa hej då, och de fick ingen dricks.

Något som lät som en böneutropare hördes fler gånger under kvällen. Vi femtiden på morgonen vaknade min sambo av nya böneutrop.

Dagen därpå åkte vi på utflykt till ett kaffeplantage som var Fairtrade-certifierat. De fick för tillfället 3000 shilling, vilket motsvarar cirka 15 svenska kronor, per kilo för kaffet. Lite drygt en tredjedel (36 %) av kaffet de odlade lyckades de sälja som Fairtrade-märkt, vilket innebar ett stabilt minimipris och en Fairtrade-premie som betalades ut en gång per år till kooperativet. Premien användes till gemensamma projekt i byn. Grundskolan var gratis, men kringkostnader som barnens skolmaterial kunde finansieras med hjälp av denna gemensamma Fairtrade-premie.

Byn hade cirka 2000 innevånare och cirka 200 odlare ingick i kaffe-odlings kooperativet.

I byn odlades också en hel del bananerna och papaya. Man använde inga bekämpningsmedel vare sig vid odlingen av kaffe, bananer eller papaya och förmodligen fanns det förutsättningar att sälja en del som ekologiskt eller som Fairtrade-certifierat. Om man hade haft råd med certifieringskostnaden och om det fanns tillräcklig efterfrågan.

Under besöket i byn fick vi följa kedjan från kaffebusken till färdigt drick kaffe. Vi såg kaffe-bären, som först är gröna och sedan blir röda. Efter att bären plockats, för hand, från busken pressades kaffekärnan ut ur det omgivande mjukare skalet, för att sedan blötläggas i ett dygn, för att sedan torkas under några dagar.

Vi fick veta att en kaffebuske producerar kaffe i minst 30 år. Varje år ersattes gamla delar av kaffebuskarna med nya små plantor. Inga bekämpningsmedel behövdes eller användes.

Marken där man odlade kaffe gick i arv, och delades mellan sönerna. Vi fick veta att odlingsmarken även kunde användes som begravningsplats för markägarens släktingar. Det fanns ingen mer mark att köpa i området, och att köpa andras mark var, förklarade vår Tanzaniske guide, inte helt enkelt när man hade sina förfäder begravda på området. De söner som inte kunde försörja sig på kaffe och bananodlingen fick försöka få en utbildning och inkomst på annat håll.

Vi fick sedan på ett mycket pedagogisk sätt förevisat hur de torkade kaffebären kunde omvandlas till drick-kaffe. Först rostades kaffe-bären i en liten kittel över öppen eld. Vatten hälldes i och fick koka. Vi fick även smaka på kok-kaffet, som först silats genom en ganska grov sil. Det var mörk fylligt underbart kaffe, direkt från naturen!

- bildserie på kaffeproduktionen -

Innan vi gick fick vi med oss några kaffekärnor att plantera när vi kom hem.

Efter besöket bjöds vi på en perfekt tillagad lunch. Banan, risk, citrongräs och vatten. Det var mycket tyst och lugnt där uppe vid den lilla lunchserveringen, alldeles intill kaffe och bananodlingarna. Vid foten av Kilemanjaro, som en gång varit en väldig vulkan som spytt ut mineraler som gjort att marken nu är oerhört bördig.

Lite senare på dagen var vi tillbaks i Moshi. Under en promenad på en av gatorna i närheten av hotellet såg vi människor som satt och sydde, på gammaldags tramp-symaskiner. Vi såg väldigt få västerlänningar i Moshi. Tror det sammanlagt var färre än tio personer med västerlänskt utseende. Förmodligen skulle de upp, på eller hade redan varit uppe, på Kilemanjaro.

Det blev snabbt mörkt och de dåligt eller inte alls upplysta gatorna kändes snabbt obehagligt otrygga. Vi blev flera gånger "uppvaktade" av personer som ville hjälpa till och visa vägen. De var påträngande på ett sätt som gjorde att man ville tillbaks till hotellet.

Den andra kvällen på hotell Leopard i Moshi försökte vi flera gånger att koppla upp oss på Internet. Det fungerade inte, trots att jag var nere i receptionen flera gånger och fick nya koder. Vatten i duschen var iskallt och duschhanddukar stank av nikotin, kanske var det så att handduksförrådet fungerade som rökrum?

Nästa morgon, strax innan vi skulle åka, såg jag att städerskan som rengjorde golvet i hallen stod vikt i nästan 180 grader och skurade med trasa. Varför hade hon inte en skurkvast så hon inte behövde nästan slå krok på sig själv? Var det på grund av traditionen eller en snål hotellchef?

Vägen till Arusha gick genom ett torrt, nästan ökenliknande, landskap. På vägen såg vi ett berg som var cirka tusen meter lägre än Kilemajaro, men till skillnad Kilemajaro hade det en tydlig spets och såg ut som en gammal vulkan. Skälet till att Kilemanjaro saknar en sådan topp, eller spets, är att denna för länge sedan kollapsat och bildat något som mer ser ut som en platå.

Under resan till Arusha såg vi getter, afrikanska kor med tydliga ”pucklar” och en del massajer och några av byarna där de bodde.

Vi passerade snabbt staden Arusha och åkte vidare till en mindre by. Vi träffade en lokal guide och massaj. De bjöd på lunch som tillagad och serverad ute i skogen. Vi fick veta att massajerna kan ha upp till fem fruar, och varje fru bor i en egen hydda. Kvinnorna kan dock inte ha fler än en man. Kanske har denna märkliga sedvänja uppkommit eftersom det förr i tiden var så att en hel del män dödades i diverse stamfejder varför det blev kvinnor över? Lösningen blev kanske då att de män som överlevt stamfejderna fick ta sig mer än en fru?

Jag kände ingen sympati eller fascination inför massajerna. Tvärtom såg jag deras kultur som genomsyrad av en mycket gammaldags och tråkig kvinnosyn, där kvinnor uppfattades som ägodelar, som kor eller getter, snarare än fullvärdiga människor.

Vi promenade, guidade av den inhemska guiden, i den lilla byn en glödhet eftermiddag. Såg bananodling, risodlingar och små nyfikna barn som sa hej. Vi kom till en konstnärverkstad med nästan uteslutande träsniderier. Efter en liten stund var vi vid ett annat konstnärskollektiv. Såg målningar i typisk Tanzanisk stil, färgglatt och naivistiskt med människor, djur, natur.

Besök på en lite "pub". Ett litet skjul där vi bjöds på banan-öl. Det hade en sur obehaglig smak och endast 2 % alkohol. Tog bara en mycket liten klunk, vill inte bli magsjuk.

• Bild på ”puben” -

Byn låg nära bergen som är en del av Rift Valley, den stora sprickbildningen där östra Afrika håller på att frigöra sig från övriga Afrika (http://en.wikipedia.org/wiki/East_African_Rift). I de här trakterna har man funnit de allra tidigaste spåren av människor, och för-människor som t ex den världsberömda och tre millioner år gamla ”Lucy” (http://en.wikipedia.org/wiki/Lucy_%28Australopithecus%29)

Dagen därpå åkte vi till Ngorogorokratern (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ngorongoro). På vägen såg vi två babianer som helt ogenerat hade sex mitt på vägen.

Det var en fantastisk utsikt strax innan vi körde ner i kratern, som är en kollapsad vulkantopp. Kratern är 21 km i diameter och ca 500 m djup.

• Bilder -

Vi såg zebror, gnuer och en hyena på nära håll. Vi såg också bufflar, strutsar och vid tre tillfällen grupper av lejon. Ingen av gångerna var lejonen tyvärr på riktigt nära håll. Vi såg när en flock lejon försiktigt, men också till synes lite omotiverat, smög på en stor grupp gnuer. Hyenor och gnuer är djur som ständigt tycks plågade, försvarslösa och jagade.

Vi såg även, på rätt långt avstånd, en svart och en grå noshörning. Vid två tillfällen skymtade vi flodhästar, som nästan helt gömt sig under vattnet.

Under utflykten till Ngorogorokratern besökte vi, för en extra kostnad om 25 US dollar var, även en massajby. En grupp massajer framförde en märklig dans där de hoppade upp och ner, som för att visa hur viga de var. Männen var klädda i rött och kvinnorna i blått. Alltsammans var minst sagt pinsamt. De erbjöd mig att vara med, att hoppa upp och ner tillsammans med de rödklädda männen. Kanske finns det en och annan turist som finner nöje i sådant?

• Bild/videoklipp -

Efter dansföreställningen leddes vi fram till en plats med mängder av souvenirer. Därefter besökte vi i en massaj-hydda. Den var vedervärdigt trångt och mörk. I taket fanns ett decimeterstort hål som fungerade som kombinerat fönster och skorsten. I mörkret i hyddan tänkte jag att det knappast kan vara hälsosamt att andas in all röken. Vi pratade, där vi satt i mörkret, lite med en person som var någon slags överhuvud för massajgruppen. Jag frågade bland annat om en kvinna kunde säga nej till ett frieri från en man som var rik nog att ta ytterligare en hustru, men jag fick inget begripligt svar. Jag frågade även hur det gick ihop rent matematiskt att vissa män hade flera fruar – då blev väl några män utan?

Vi besök även deras skola. Kanske var det första årskursen eller någon slags förskola, eller en kombination av dessa. I skolbyggnaden fanns ett tiotal unga massajer. En av dem räknade högt från ett till tio, och sedan för varje tiotal upp till hundra. Under tiden smusslade vår massajiska guide med vad jag tror var en liten dosa med någon slags snus eller liknande. Kanske var han uttråkad av alla turister, alla dansuppvisningar och alla sittningar i den trånga mörka hyddan?

Utanför hyddan gick ett litet massajbarn omkring med snor under näsan, omgiven av en klase flugor. Ingen tycktes bry sig.

Kände ingen sympati för massajerna och ångrade nästan att jag stött deras livsstil med mina 25 US dollar. Tänkte efter besöket i massajbyn att ursprungsbefolkningar kan vara intressanta att läsa om, men jag är tacksam att jag inte lever som dem, är tacksam för vår västerlänska civilisation.

Dagen därpå åkte vi till Lake Manyara parken. Det är en mindre park med mer skog än i Ngorogorokratern. Vi såg gnuer, zebror och en svart mamba som slingrade över vägen. Och giraffer och mängder av babianer i flockar om 20, kanske fler. Vi ett tillfälle stannade jeepen och vi omringades av babianer som korsade vägen. De var så nära att jag kunde känna hur de luktade. Vi såg också silkesapor och en till ap-art. Lite senare under samma tur såg vi elefanter, en på så nära håll att jag kunde rört vid den om jag sträckt ut armen.

Vi fick veta att det fanns flodhäst i parken. Tyvärr såga vi inga, förmodligen gömde de sig under vattnet i någon av de små sjöarna. Märkligt nog är flodhästarna dåligt rustade för att klara sol och värme, varför de dagtid ofta tar skydd under vatten

Under safarin i Lake Manyara fick en lektion i att i naturen händer oftast nästan inget alls. Åtminstone inget som några turister i en jeep får se. Under den bitvis helt händelselösa turen såg vi på några ställen kranier från bufflar. Synliga tecken på att där förekommit dramatik och våldsam död.

Tillbaks på hotellet upptäcker vi att det börjar lukta rök på rummet. Det visar sig bero på att de som bor på andra sidan den höga muren bränner något. Röken väller in över hotellrummet och vårt rum är ett av dem som ligger värst till. Efter rådligt ingripande av min sambo och en hel del prat med personalen i receptionen går de med på att vi får byta rum. Från den lilla uteplatsen utanför det nya rummet såg jag de väldiga Marabo-storkarna flyga förbi för att landa i toppen av ett stort träd på andra sidan vägen. Det är mäktiga fåglar och en upplevelse att se dem flyga nära och sedan landa i toppen av ett träd. Såg också flera flygplan på hög höjd. Inget av dem bildade konstigt nog rökstrimmor.

Dagen därpå stannade vi vid en byggnad som innehöll kontoret för de som vårt svenska bolag köpt resan av. En representant frågade vad vi tyckte om resan så här långt. Det var oväntat och positivt initiativ i ett land där så mycket tycks styras av att leva för dagen och orden ”pole pole”, som betyder ungefär lugnt eller långsamt.

Därefter besökta vi en liten marknad med ett femtiotal stånd. Nästan alla sålda samma saker, souvenirer som kanske inte ens var tillverkade i Tanzania. Köpte en tavla med zebror, helt i svart o vitt. De flesta bilderna var väldigt färgglada, kanske alltför färgglada, nästan som illustrationer i en barnbok.

Såg en hel del masajer längs vägen som de vallade får och kor. Även barnen tycktes hjälpa till. Borde de inte vara i skolan och få en möjlighet till ett annat liv?

Såg Mount Meru på ganska nära håll. En vulkan som hade sitt senaste utbrott 1910. Såg på avstånd flera andra berg som kommit att formas så att de liknande Egyptens vulkaner. Skymtade under vägen mot flygplatsen en vitmålad grav med ett vitt kors på en åker.

Såg fler sand-virvlar på slätterna längs med vägen. Vissa tycks kunna bli rätt stora och höga, kanske hundratalet meter. Men de försvann nästan lita snabbt som de dök upp. Hade turen att se en virvel på nära håll strax innan vi var framme vid flygplatsen. Ett ganska så spektakulärt fenomen, åtminstone om man inte är van att se något liknande.

Incheckning på den lilla flygplatsen vid Kilimanjaro. Efter cirka en timma var vi framme på ön Zanzibar, som till ytan är lite mindre än Gotland (77 %).

Det var mörkt när vi kom fram till den lilla flygplatsen. Det var den första flygplatsen jag sett som inte hade rullband för ankommande väskor. Istället bars väskorna från vagnar till en lång bänk vid vilken de delades ut. När jag fått tag på den andra av våra två väskor frågade en av bärarna om jag nu hade fått alla väskorna. Ja, sa jag. Tip me, frågade han då. Blev överraskad och trött och irriterad på allt ”tiggande”. Förstår ju att det inte är de enskilda människornas fel. De kan inte rå för att de är fattiga och mannen bakom den låga bänken med väskor hade kanske ingen annan inkomst en den lilla dricks han ibland kunde få när han hjälpte någon rik västerlänning att extra snabbt få fram sina väskor. Men varför kan inte det här landet klara av att de sina medborgare vettiga arbeten och rimliga liv. All denna fattigdom och knapphet – kan inte tro att det måste vara så. På vägen ut till bilen dök två personer upp och vill hjälpa oss med väskorna. Jag sa snabbt och bestämt nej och vägrade släppa taget om min resväska. 

Efter en kort resa (ca 10 min) i en förbeställd taxi var vi framme i huvudstaden, som i likhet med själva ön också heter Zanzibar. Vi bodde i gamla stan, som heter Stone Town, alltså Stenstaden på svenska. Mannen som jobbade i lobbyn i hotellet hade ett arabiskt, eller kanske turkiskt, utseende. Han pratade snabb och nästan obegriplig engelska.

Det hade hunnit bli mörkt när vi tog den första promenaden i Stone Town. Det var människor överallt, de allra flesta mörka, en del helt kolsvarta. Ett fullständigt myller. Mängder av små marknadsstånd. Här och var en liten TV eller radio med skränigt ljud. På några ställen eldar. Män som satt längs husväggarna. Det var lätt att känna olust. Vi köpte vatten på plastflaskor och en två av två män i länga vita ”klänningar”. I Stone Town efter mörkrets inbrott känner man som nyanländ turist lätt att man är utomlands. Det arabiska och det afrikanska, så långt från det svenska.

- bilder -

Hotellrummet kändes på något sätt smutsigt trots att det såg ut att vara rent. Kanske berodde det på att allt var i sten. Stengolv, stenväggar. Överallt sten och ett fint stendamm. Senare på kvällen luktade det lite av rök i rummet. En obehaglig klibbig lukt. 

Dagen därpå åt vi frukost hotellets takterass. Sedan promenad vi i Stone Town, som var mycket trevligare i dagsljus. Även på dagtid var det ett myller av människor. Byggnader av olika slag, gränder, prång. Afrikaner med mer eller mindre västerländskt påbrå. Vi kom ner till hamnen och såg några ganska små fiskebåtar vid en kaj.

Vi såg många män i långa vita "klänningar" och kvinnor i svart, en del med slöjor. Vissa med så heltäckande slöjor att knappt ens ögonen syntes. Marknaderna var ett myller även i dagsljus, men allt var trevligare, mer gästvänligt än i mörkret på kvällen. Vi gick förbi en moské och såg att männen tog av sig skorna innan de gick in. Såg senare på en kartan att det fanns flera moskéer, minst två katedraler och ett hinduiskt tempel i Stone Town. Allt detta i en stad med cirka 200 000 innevånare.

En rätt märklig egenhet var att många män, kanske främst taxi-chaufförer, satt på bilens motorhuv i väntan på kunder. Överhuvudtaget satt det många män utomhus, längs husväggar, vid trappor eller på andra ställen. De flesta tycktes inte göra så mycket än just att sitta där. De inhemska kvinnorna syntes knappt till, annat än när de snabbt skyndade förbi.

En annan egenhet var att de som hjälpt oss med bagaget ofta lyft upp och burit detta på huvudet, trots att de stora och nära 20 kilo tunga resväskorna var försedda med hjul.

Senare på dagen åt vi nyfångad och dagsfärsk svärdfisk på en restaurang med utsikt över havet. Det var underbart god mat, och efter maten drack vi av det svarta fylliga teet.

Lite om Zanzibars historia.

På Zanzibar levde en av historiens mest kända slavhandlare, Tippu Tip (1837-1905). Det finns en metallplatta med hans namn på utsidan av huset i Stone Town där han bodde.

Zanzibar var också platsen där David Livingstone (1813-1837) vilade upp sig innan han begav sig ut på vad som skulle bli en klassisk resa och möte med H M Stanley som enligt historien, då de båda möttes djup inne i Afrika, resulterade i hälsningsfrasen: Doctor Livingstone, I presume?

På Zanzibar utspelade sig även den 27 augusti 1896 det förmodligen kortaste kriget i världshistorien. Efter cirka 40 minuter gav den dåvarande sultanen av Zanzibar upp mot Storbritannien, vilka inom parentes angripit Zanzibar eftersom de var missnöjda med vem som hade tagit makten på ön.   

I Utrikesdepartement (UD):s lilla skrift kan man läsa att det 1964 gjordes försök att bilda en socialistisk stat på Zanzibar. Det har senare framkommit att försöket misslyckades på grund av starka påtryckningar från USA som i princip tvingade Zanzibar att bli en del av ett av länderna på det afrikanska fastlandet. USA lär har varit rädda för att Zanzibar skulle bli ett "Afrikanskt Kuba". Hur en liten ön på Afrikas östkust skulle kunnat utgöra ett hot mot USA är inte helt lätt att förstå, men det hela utspelades under kalla krigets dagar och USA fruktade kanske exemplets makt.

På Zanzibar föddes, och tillbringade pop- och rockikonen Freddie Mercury delar av sin barndom. Freddie tog dock tidigt avstånd från Zanzibar, ett avståndstagande som tycks ha varit ömsesidigt. Ännu idag, mer än tjugo år efter Freddies död, fanns så vitt vi kunde se inget Freddie Mercury museum, huset där han föddes och platser där han lekt som barn fanns inte utmärkta på några turistkartor. Ett av skälen till att det blivit så är är att då Freddie slog igenom på 70-talet så uppfattades det afro-amerikanska inte som något positivt av musikbranschen. Ett än tyngre skäl är dock sannolikt att homosexualitet var, och för den delen fortfarande är, förbjudet på Zanzibar. 

Från den lilla balkongen på hotellet såg vi en gammal liten minaret, ibland hördes även böneutrop från den lilla högtalaren som satt fästad ganska högt upp på minareten.

- Bild minareten -

Nere på gatan såg vi araber och afrikaner araber. En del kvinnor var klädda helt i svart med slöjor som dolde hela ansiktet. Det var en stadsbild som var exotiskt och väldigt annorlunda mot hur det är hemma i Sverige.

Sent på kvällen, då det var dags att sova, kände vi återigen den stickande röklukten. Vem var det som eldade mitt inne i stad sent om kvällen?

Dagen därpå åkte vi till ön Prison island. Efter en halvtimma var vi framme vid den före detta fängelseön där det i park fanns jättesköldpaddor. Vissa av dem lär ha varit en bra bit över hundra år. Målade siffror på skalet angav över hundrafemtio år för vissa av dem. Jag kliade en av de äldsta jättesköldpaddorna under hakan. Den stannade upp, och när jag lämnade den följde den mig med blicken. Att klia den uråldriga sköldpadda under hakan och se hur den stannade upp, som om den undrade vem jag var, det var en av de absoluta höjdpunkterna under hela den långa resan i östra Afrika.

Innan vi åkte tillbaks in till Zanzibar låg båten för ankar nån timma utanför Prision island. Min sambo snorklade och kunde se en del fiskar och koraller.

Senare under dagen besökte vi på platsen för gamla slavmarknaden. En källare med flera vedervärdigt trånga och mörka celler där slavarna förvarats innan de såldes och skeppades ut i världen.

- bilder -

Åt sen lunch på en restaurang nere vid havet. Pasta med tomatsås, en öl och till det en kopp av ett fylligt underbart inhemskt svart te.

Det var ganska få turister här och när man promenerade omkring i Stone town kändes det verkligen att man var utomlands. Under en promenad på flera timmar såg vid tjugo, kanske trettio, västerländska turister. 

Dagen därpå åkte vi norröver till den lilla orten Kendwa och Sunset Bungalow. Taxichauffören suckade besviket när han inte fick någon dricks. Hotellpersonalen grep tag i våra väskor och bar upp dem till rummet. Inte heller de fick någon dricks för hjälpen med väskorna och även de suckade besviket. Ständigt detta outtalade om dricksen för sånt man som svensk kan tycka är självklar service. Ständigt suckande när man inte ha småpengar till hands och ger dricks.

Sunset Bungalow var nästan paradisiskt vackert. Palmer, vita stränder, blå himmel och blått hav och ett stort rum med utsikt över havet. Långt borta på en udde fanns en fyr.

Tyvärr kunde man inte gå många meter på stranden innan en försäljare var framme. ”Jambo”, som betyder hej. ”Where do you come from?”, ”Did you come today?”, ” How long do you stay?”, ”Whanna look at my shop?”. Jag säger ”No, thank you” gång på gång. Och efter några meter dyker nästa försäljare upp. Samma frågor, samma ”No, thank you”.

När en ung man, klädd i masaj-dräkt, ogillade att jag bara gick iväg när han körde sina ”Where do you come from?” och så vidare så höll jag på att tappa humöret. Han tyckte jag skulle stanna och lyssna till hans tjatter. Jag förklarade att han störde och att han kunde dra. Han kontrade med att påstå att jag befann mig på ett privat hotellområde och att det var jag som borde försvinna. Varpå jag upprepade, mer irriterat, att han störde och kunde dra. Jag kunde sagt mer men lyckades hejda mig. Insåg att jag inte gillade masajerna, det fanns en slags kantighet och arrogans i deras sätt som var allt annat än trevligt. 

Rummet i bungalow-hotellet var välstädat och rent. På toaletten fanns, till och från, en geckoödla. På lite håll såg den ut att vara helt platt. Eftersom geckoödlorna är helt stilla när de inte blixtsnabbt förflyttar sig så kunde man lätt tro att geckoödlan var en målning på väggen.

Det fanns ingen bankomat i byn. Om vi behövde kontakter skulle vi vara tvungna åka taxi till en annan by samt betala en uttagsavgift på 10 %. De flesta av restaurangerna nere vid den långa vita sandstranden tog dock VISA kort.

Solen gick ner makalöst snabbt. Det tycktes också som om den rörde sig allt snabbare ju närmre horisonten den kom. Redan vid klockan 18 började det skymma och vid 18.30 var det kolmörkt.

Strax bakom bungalow anläggningen fanns en frisörsalong. När jag frågade vad en klippning kostade fick jag veta att det skulle gå på, motsvarande i svenska pengar, 75 kronor. Jag tyckte det var orimligt dyrt och sa nej tack, varpå frisören undrade hur mycket jag ville betala då? Men jag hade ingen lust att förhandla. Ständigt dessa överpriser som man förväntas förhandla ner till en rimlig prisnivå.

I en liten butik, också den belägen strax bakom bungalow anläggningen, köpte vi några äpplen för vad som i svenska pengar blev åtta kronor styck.

Under dagen funderade jag på varför inga av strandförsäljarna sålde kall öl och glass istället för dessa rätt färgstarka men rätt enahanda målningar? Kanske var det så enkelt som att de inte hade möjlighet att förvara något kallt, eller så fanns det lagar som förbjöd dem att sälja annat tavlor och sniderier? En annan sak jag funderade på under dagen var varför det inte fanns några sänglampor? Det blev mörkt tidigt om kvällarna och som västerlänning är man van vid att det är möjligt att ligga och läsa en stund sent på kvällen. Lyckligtvis hade vi med pannlampor.  

Enligt UD:s lilla skrift är Tanzania en union mellan fastlandet (före detta Tanganyika) och öriket Zanzibar. Tanzania har 45 miljon innevånare och är mer än dubbelt så stort som Sverige. Nära en tredjedel av landytan är nationalparker och vilt- och skogsreservat.

Man kan också läsa att förr i tiden var araberna framgångsrika handelsmäns i området och det forna Zanzibars överklass. Detta förklarar förmodligen varför så många som 95% av befolkningen på Zanzibar nu för tiden är muslimer.

Man får också lära sig att Tanzania är ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder. Ungefär två av tre Tanzanier är verksamma inom jordbruket. De allra flesta odlar dock enbart för eget bruk, på små åkrar, med omoderna redskap och i regel utan konstbevattning. Skördarna blir därför relativt små och beroende av rätt väderförhållanden. Även fisket längs den långa kusten i öster är omodernt och ineffektivt.

Hög arbetslösheten är hög i Tanzania, i synnerhet i storstäderna och bland unga. Drygt en tredjedel av befolkning uppskattas leva i vad som bedöms vara ren fattigdom. Storfamiljen och gemenskapen i byn är de viktigaste sociala skyddsnäten.

En söndag på stranden. Där fanns amerikaner, holländare, svenskar, italienare och kanske ännu fler nationalitet, men ändå inte så många turister.

På förmiddagen, när havet dragit sig tillbaks, gick vi gick norr över längs den vita sandstranden. Det var makalöst vackert. Ett pastellfärgat landskap med blått hav, blå himmel och en vit strand. Pastellfärgerna förstärktes bara ännu mer genom solglasögonen.

På den av ebben tillfälligt blottlagda stranden kunde vi se snäckor, krabbor, sjögräs. alger och mycket annat.

Längre norr över fanns fler hotell och en fyr. Vi såg mängder av fiskebåtar som varit ute över natten och som nu låg på de torrlagda stranden. Det behöves inga bryggor här, ebben såg till att båtarna låg förankrade på stranden under förmiddagen.

Vi såg kvinnor som gick omkring och samlade något, vad det nu var, som blivit fångat eller blottlagt, när havet dragit sig tillbaks. En bit in på stranden kunde man köpa nyfångad bläckfisk.

På vägen tillbaks hade havet kommit tillbaks och en udde som stack ut en bit gick nu inte att ta sig runt torrskodd och till fots.

Vi valde att gå upp genom parken i det närmsta hotellområde. Just det hotellet måste ha varit ett av Zanzibars mest exklusiva. Vid grinden som vi behövde passera för att ta oss ut från området hejdades vi av ev vakt. Någon ville prata med oss i en telefon som fanns i den lilla vaktkuren. De måste ha sett oss i någon övervakningskamera, men vad ville de oss? Fick vi inte lämna hotellområdet? Min sambo grep telefonen och fick veta att det fanns risk att vi kunde rånade om vi gickt utanför hotellområdet. De rekommenderade att vi tog taxi för som de kunde ordna fram. Taxiresan skulle kosta 15 US dollar.

Ännu ett sätt att tjäna pengar på lättlurade turister tänkte vi och tackade nej till erbjudandet om att åka taxi. Vägen bakom det stora hotellkomplexet var knagglig, ojämn, som ett utkast till något som kunde bli en väg. På båda sidor fanns mer än meterhöga taggiga buskar. Det var stekande varmt. Efter att ha gått på vägen en stund insåg vi att det faktiskt skulle ha varit fullt möjlig att försöka sig på att råna oss. Så kanske var hotellets varning inte helt obefogad?

Efter en stund en grind kom vi fram till några en slags vaktkur vid ingången till vad som kanske var ett hotellområde, eller så var det en ödetomt. Vi fick veta vi inte kunde passera den tomten. Efter ytterligare en stund var vi framme vid en annan grind som även den såg ut stänga vägen till en ödetomt. Vi försökte öppna grimden då en man dök upp från ett litet skjul strax innanför muren. Han frågade vi var på väg och släppte in oss när vi förklarade att vi var på väg till vårt hotell nere vid stranden. Kanske var vi de enda han släppte in genom grinden där här dagen, kanske de enda på hela veckan? Vi gick längs en stig, förbi vad som såg ut att vara ett övergivet hotell. Utanför hotellet satt en man på en stol, kanske var även han någon slags vakt?

Senare under dagen, och efter att ha kommit tillbaks välbehållna till hotellet, pratade vi med mannen som tycktes äga eller åtminstone fungera som restaurangchef för den restaurang där vi ätit tidigare. Han berättade att sandstranden i Kendwa, där vi bodde, delvis bestod av sand som fraktats dit från norröver, detta för att skapa en mindre långrund strand, som inte påverkades lika mycket av ebb och flod. Det var förklaringen till att den mer än hundra meter breda strand remsan som blottlades under ebben längre norr över inte existerade i Kendwa.

Mannen förklarade också att alla de souvenirförsäljare vid träffat på under promenaderna på stranden jobbade mot provision. De fick alltså en liten del av förtjänsten om de lyckades sälja några av de färggranna, naivistiska och närmast överdrivna, tavlorna. Förmodligen tjänade de inte mycket på detta, men jämfört med att vara arbetslös och inte tjäna något alls var det väl tavelförsäljningen ett bättre alternativ.

Bristen på vettig sysselsättning för lokalbefolkningen var rätt uppenbar, om man nu vill tänka på sådant under sin semester. Det var på en gång både tragiskt och märkligt att befolkningen in ett så fattigt land som Tanzania inte kunde ägna sig åt något mer produktivt, något som bidrog till att bygga upp landet. Att vakta övergivna tomter eller försöka sälja hötorgskonst till turister – är det verkligen inte möjligt att skapa andra och bättre arbeten åt alla de unga som inte vill annat än att arbeta och skapa sig ett bättre liv?

En tisdag på stranden. Vi åkte på båttur norr över. Förbi den norra udden på Zanzibar och sedan söder över mot den lilla ön Memba. Under båtturen mot Memba såg vi en fem sex delfiner. En bit från kusten fanns ett långsträckt rev där ett antal fiskare stod och med hjälp av någon slags nät fångade fisk. Några av fiskarna dök, och simmade omkring revet. Riktigt hur det hela gick till förstod jag inte och förmodligen var det bara möjligt att stå ute på revet under ebben.

Memba var en paradisiskt vacker ö. Båten ankrade strax utanför stranden och det fanns möjlighet att snorkla. ATT LÄGGA TILL - mera text om detta

Efter några timmar fortsatte båtfärden tillbaks en bit och till Zanzibars östra kust. Båten ankrade en bit från stranden och vi klev i vattnet och vadade den sista biten. Vattnet var varmare än ljummet, nästan hett.

Det var en en paradisisk strand med underbara färger. Den vita sanden, det blå havet,den blå himlen med dis och lite moln. Revet flöt ihop med horisontlinjen. Bränningar vid revet utanför ön såg på avstånd ut som mycket låga, knappt synliga, isberg.

Det bjöds på ris, tomatsås och nyfångad grillad fisk. Jag köpte en iskall öl och njöt av vad som nog var det vackraste landskap jag någonsin sett. Om det finns ett paradis så är det mycket likt denna strand på Zanzibars östra kust.

Vi vadade ut till båten i det varma vattnet. Under färden hem gick vi med hissade segel.

I norr moln såg vi moln över vad jag gissar var ön Temba.

Vi åkte förbi några båtar strax söder om den norra udden. Förmodligen samma båtar sin vi såg ligga på den torrlagda stranden någon dag tidigare när ebben var som tydligast.

Det var gamla mycket pittoreska fiskebåtar i trä, små båtar. Ett i oändlighet hållbart fiske. Men också mycket mindre fångster än vad som vore möjligt - och vore inte mera storskaligt fiske en god idé för Zanzibar och Tanzanias ekonomi? Jag anade också att de som ägnade sig åt detta pittoreska och hållbara fiske var de ekonomiska förlorarna. De som haft turen att åka med turister var sannolikt de ekonomiska vinnarna.

På hemvägen såg vi en simmande fiskare, med snorkel och harpungevär och en boj på släp för att synas och undvika att bli påseglad av båtarna med turister.

Vi var tillbaks på hotellet vid 16. Min sambo matade en kråkliknande fågel med kex på balkongen. Jag tror det var samma smäckra kråkfågel som vi såg i Goa i Indien.

Några dagar senare var det dags att påbörja den långa resan hem till Europa.