Budapest sommaren 2012

Tidigt den första dagen köpte vi biljetter för en hopp-on-hopp-off busstur. Totalt tog en runda knappa två timmar. Budapest vid floden Donau påminde med sina underbara broar om Prag. Ett mäktigt slott på andra sidan floden.
 

På sidan där vi bodde fanns det mängder av gamla historiska byggnader, allt i sten.  I Budapest var det hela tiden nära till historien. 
 

Budapest var en större, vackrare, renare och mäktigare stad än jag föreställt mig.Det var varmt i luften den där dagen i slutet av maj. Under eftermiddagen nästan kvavt.

 

Nästa dag besökte vi Sankt Stefans Basilikan. En mäktig, pampig kyrka, belägen inte så långt från vårt hotell. Vi åkte i två hissar, gick sista biten och var sedan upp. En fantastisk utsikt över en stad som sträckte sig nästan så långt ögat nådde. Det påminde om att vara uppe i Eifeltornet och se ut över Paris.

Inne i kyrkan fanns bilder på en mumifierad högerhand, som förvarades i kyrkan och visades upp en gång om året. Det var ganska bisarrt. Tydligen var det en högerhand som en gång tillhört den Stefan som kyrkan var uppkallad efter. Enligt texten under bilderna var handen helig, men vem tror på heliga händer nu för tiden?

Senare på dagen tog vi en tur på floden och fick se den mäktiga och vackra staden ur ett nytt perspektiv.
 

Efter timmarna på floden tog min sambo och jag var sin öl på ett soligt torg. Människor i mängder, sol, prat, öl. Sommar. En liten orkester börjar spela gladjazz i ett hörn av torget. Trevligt med stillsam och positiv musik. De hann dock knappt ens börja spela innan de blev bortkörda av två vakter. Strax dök ytterligare två vakter upp, beväpnade med batong och skjutvapen. Kanske trodde det att det skulle bli en situation som krävde att man tog i med hårdhandskarna när musikanterna skulle kördes bort?
 

Sent samma dag åkte vi på nytt hopp-on-hopp-off bussen, men nu natturen.  Vi fick se de vackra broarna upplysta i mörkret. I synnerhet Kedjebron var storslagen upplyst i mörkret. Även den pampiga parlamentsbyggnaden var ståtlig, så väl dagtid som upplyst kvällstid och något man kommer att minnas.

 

Budapest i Europas östra delar, nära Ryssland och Asien. Ockuperat av nazisterna, därefter kommunistiskt och en del av Sovjet, nu med i NATO och EU. En stad som tycktes omfatta så mycket. Innehålla så mycket. Som hade varit med om så mycket. En gammal stad, rik på minnen och erfarenheter. Det var lätt att känna att Sverige låg i händelserna och historiens periferi. 

Den tredje dagen tog vi oss till den stora promenad- och shoppinggatan Váci utca. Ganska många restauranger, kaféer, affärer och souvenirerbutiker.  Men det var en gata som kunde funnits i många västerländska städer och det var inte utan en viss besvikelse jag insåg att gatan vara nästintill själlös.  

I slutet av gatan fanns en saluhall där man kunde köpa inte bara souvenirer men också korvar och kött. Vi fikade på ett berömt och gammalt större kafé. Ett kafé som bjöd på 1800-tals känsla. Strax intill fanns nedgången till en tunnelbanestation.  Några steg så var man nere. En väldigt liten tunnelbanestation, ett ovanligt litet tunnelbanetåg. Tre små vagnar. Förmodligen den första tunnelbanan i staden. Stationen var liten, gammal, pittoresk och väl värd ett besök.

 

Senare på dagen promenerade vi över Kedjebron, som finns avbildad på mängder av souvenirer. Kedjan som gett den sitt namn, och som håller uppe bron, är dock en slags cykelkedja i kolossalformat. Alltså inte en kedja som i en kätting.

 

 

En brant linbana tog oss upp till slottet. Det var en fantastisk utsikt där uppe. Budapest måste vara en av världens vackraste städer!

 

Vi promenerade där uppe på kullen vid slottet, gick genom gamla stan och bort till fiskarbastionen. Där fanns en kyrka med tinnar och torn, och ett fantastiskt brunglänsande tak mot en blå himmel. Fiskarbastionen hade även den tinnar och torn, och tankarna gick till sagoslotten i Disneys värld.

 

På vägen tillbaks till hotellet gick vi förbi platsen med skorna-vid-floden. Det var en minnesplats efter nazismens mord på judar, som tvingades ta av sig skorna innan de sköts och knuffades ner i floden. 

Den fjärde dagen var sommarvarm och kvav.  Vi besökte House of Terror, en byggnad som nu fungerade som museum men som tidigare använts av såväl Sovjetkommunisterna som nazisterna. I källaren fanns flera fängelseceller. En av dem var en mörk, liten cell, så låg att fången inte kan ha haft möjlighet att resa sig upp. En annan cell var så smal att det inte kunde ha varit möjligt att sätta sig ner. En tredje cell var madrasserad. Där fanns även ett litet rum med en galge, för hängningar. I källaren fanns förutom dessa vedervärdiga celler även, och alldeles i närheten, flera rum som hade fungerat som kontor. I en av cellerna i denna byggnad hade en gång svensken Raoul Wallenberg suttit fängslad. Vi såg svartvita bilder och filmer med människor som i vanmakt fått sett hur de närmaste först bort, fängslat och avrättats.  Bilder på människor som grät, Hitler, folkmassor, döda människor som en schaktmaskin tryckte ner i en massgrav.
 

Vi fortsatte promenaden längs den stora och sommarvarma gatan.  Ett besök på Zoo. Mängder av glada människor. Barnfamiljer. En underbar dag. Vi såg kameler, sälar, en isbjörn som gick omkring fram och tillbaks som djur gör när de vantrivs och vill ut. Ormar, ödlor, lejon som ätit av inkastade köttstycken och sov middag, en av dem sov på rygg. Gorillor. Sjölejon. Kor. Pelikaner. Fladdermöss i ett rum utan burar eller glas. De hängde i ett träd med huvet ner. De kunde ha satt sig på våra axlar.
 

På kvällen var vi på konsert. Klassik musik i den mäktiga Sankt Stefans Basilikan. Underbar musik i en underbart vacker kyrka. 

Den femte dagen läste vi i The Budapest Times, som vi fått gratis när vi handlade härom dagen, att någon velat vanhedra statyn av Raoul Wallenberg och hängt upp grisfötter. I samma nummer av tidningen kunde vi läsa att Ungerns befolkning i en stor undersökning visat sig vara bland olyckligaste i Europa.
 

Efter en tågresa på 45 minuter, och sedan buss, var vi framme vid Budapests eget Skansen, som stavades Skanzen.  Enligt guideboken beror namnlikheten på att man blivit inspirerade av vårt svenska Skansen.  Fantastiska 1800-tals hus. Gammalt. Pittoreskt. Och vackert väder. Hade dessutom turen att vårt besök sammanföll med With-sun Festivalen varför det bjöds på folkdans. Det var folkfest. Glädje. Stånd med godis, hantverk med mera.

Det var fantastiskt att få se alla dessa gamla byggnader, att se in och se ett annat århundrade. Just den dagen, med festival och folkfest överträffade utan tvekan Ungerns Skanzen vårt Svenska Skansen.

 

Vi hörde en åskknall under eftermiddagen och det kom lite regn.

Sent på kvällen och tillbaks i Budapest köpte vi kvällsmat i en sent öppen liten servering. Falafel i pitabröd. Och var sin öl. 

 

Morgonen därpå hämtade taxin oss klockan fyra på morgonen.